Dagboksanteckningar 3/11 2009
Aktuellt humör: fridfull
tis 3:e nov, 2009Erik...
Nu har jag inte gråtit för dig på flera dagar. Det känns konstigt, men den starkaste känslan är att jag tror att du har det bra. Jag kan inte föreställa mig någonting i denna värld som skulle kunna rymma det som blir kvar efter att du dör, men det finns ett ställe där jag ser dig ännu, där jag känner dig och där jag kan prata med dig.
Du
Finns
I
Mitt
Hjärta...
När du var tre år fick du borelia, vi hade lekt i trädgården en sommardag i huset i Åhus, och antagligen fick du fästingarna från det höga gräset i skogsbrynet. Eller uppe bland träden.
Du lärde dig klättra i träd, minns du det? Du och din pappa skulle tävla om vem som var modigast, och det var såklart du. Din pappa vågade inte klättra lika högt som du, minns du? :)
Han har tänkt mycket på dig i höst, ska du veta. Jag har ingen aning om han kan se dig på samma sätt som jag gör, eller om du får höra nånting om vad han tänker. Jag hoppas du får, och att du hör. För det skulle kännas bra, att veta att han tänker, tänker på dig och pratar med dig. Han kanske har ett annat sätt. Men han pratar inte med mig, längre. Om hur han känner. Och därför hoppas jag att du hör honom. Och att du ser honom...
När du blev sjuk var vi väldigt ledsna. För vi visste att allting skulle bli så svårt för dig efter det, och att det bara skulle bli svårare med åren.
Men det värsta var...
...nu gråter jag igen, Erik...
Men det känns skönt. Det är så skönt att känna. Precis som Hanna säger.
Det värsta var att vi fick veta att din kropp inte skulle orka leva ett helt liv med dig... att du antagligen skulle få... sluta. Sluta att vara. Innan.
Innan
Det
Borde
Vara
Din
Tur
Och vi var så ledsna för din skull. För allt du aldrig skulle få uppleva. För allt som du aldrig skulle få känna. För allt som vi velat ge dig innan... innan det är slut. Innan tiden är slut.
Åhh... som jag har sörjt ditt liv, min älskling. Långt innan. Det här.
Min gråt känns varm på kinden... och jag minns hur du brukade pussa på tårar, särskilt när Hanna var ledsen... särskilt när hon ömkade sig över någon eller något och inte kunde hålla sina egna tårar borta. Du vet hur din syster alltid varit, ja empatisk. Med känslorna på utsidan... att påverkas, men lika mycket påverka. Andra, att känna tröst. För det är hon så bra på, att dela någons ledsenhet, och göra den lättare. Hon är den mest omtänksamma... Den mest omtänksamma man kan tänka sig. Hanna. Men när hon själv var ledsen fanns du alltid där. Glad och sprallig, även när du hade ont. Och du tröstade henne. Det gjorde henne alltid så glad, minns du?
Och Tessis som kunde burit dig till världens ände om det behövts. Du var hennes maskot... :)
För det blev på något sätt ännu mer levande... åh. Ord. Får mig att gråta...
Det blev ännu mer betydelsefullt, allt du gjorde, allt du kunde, allt du var. Och vi älskade dig ännu mer... om något sånt är möjligt... efter att du blev sjuk. Jag minns första julen, när du var tre och ett halvt, och fick ditt första skov. Och plötsligt inte kunde springa längre... vad förvånad du var. Aldrig ledsen. Aldrig arg, besviken, irriterad, gråtmild, ifrågasättande, aldrig ledsen. Men förvånad. Du accepterade det utan invändningar. Att inte längre kunna få benen att lyda dig som du ville. Bara förvånad.
Det kändes så orättvist!
Din pappa skrev en sång till dig...
För Varje Steg Du Tar.
Men den blev aldrig klar, han blev aldrig riktigt nöjd. Fast han sjöng den för dig när han skulle natta dig på kvällen, och du somnade alltid lycklig. Alltid. Lycklig.
Trots
Allt
Som
Var
Svårt
Och jag tänker att det är därför jag har så lätt nu för att känna att jag tror du har det bra.
I mitt hjärta. I mitt hjärta är du alltid glad...
Men vet du?
Din pappa har börjat spela din sång igen. Och det gjorde mig så... glad. Lugn, när jag hörde...
Ikväll satte han sig med gitarren istället för att försvinna in i tankedimmor framför TV:n. Tessis viskade att han spelat på gitarren i flera dagar redan. Och det känns bra. Ikväll spelade han din sång, gång på gång på gång. Som om han bestämt sig för att göra den klar, nu.
Jag hoppas att han känner att det är lättare att bära. Han känner en sådan skuld för dig, vet du. Men han vill inte prata om det. Med mig. Han känner det nog som att det är hans fel att du blev sjuk, och hans fel att du dog. Och jag hoppas han kan känna tröst, från dig, när han spelar...
Vad tror du?
Dagboksanteckningar 9/11 2009
Aktuellt humör: äcklad
mån 9:e nov, 2009Så. Nu har jag sett honom. Det känns... jag kan inte beskriva hur det känns!
Jag är så frustrerad, han sitter där, gömmer sig, när han kom in, när förhandlingarna började, hela dagen. Gömd i en huva, nätt och jämnt tillbakadragen så att de kunde se honom när de pratade med honom. Jag kunde knappt hålla mig tyst, jag var... ÄR!!!
FÖRBANNAD!!!
Han är en sån FEGIS, åh jag kokar, jag HATAR HONOM!!!
Och tidningarna som springer i korridorerna och ska ha rubriker till sina lösnummer, usch såna gamar. Vad vill de ha? Tårar? Bilder på gråtande mammor och syskon? Sensationsjournalistik, usch... Usch! Usch!!!
Jag har inte bett om det här. Jag är inte intresserad. Men om de vill ha något att skriva om så kan de ju göra efterforskningar på hur många trafikolyckor som beror på rattonykterhet, och hur många dödsolyckor som beror på rattfylla... Sedan kan de jaga dem istället, dem som glada i hågen och fullständigt egoistiskt bara tänker på vad jobbigt det skulle vara om de inte körde hem bilen... Istället för att ta taxi. Istället för att inte dricka!!! Då kunde de få sina rubriker.
"Jag brydde mig bara om mig själv"
Det skulle säkert sälja som förstasidesrubrik. Vidrigt är det, usch usch USCH!!!
Men jag gav dem det de ville ha. Gråtande syskon, Hanna var med mig idag. Hon ville också se honom, för att kunna förstå. Kunna koppla det till något verkligt. Och jag gav dem mitt tal, om lagens misslyckande som låter detta ske gång på gång på gång. Och om samhällets misslyckande som låter oss stå där ensamma att tackla vardagen igen, helt utan förståelse för att allt inte kan återgå till det normala på en vecka. Eller månad, eller tre...
Och försäkringskassan, som hotar Niklas med att han får börja söka andra jobb om han inte kan återgå till skolan på heltid, sex månader 180 dagar varken mer eller mindre. Han är ju inte dödssjuk. Så det är klart han kan jobba. Va?
Jag gav dem det med, men det var det ingen som brydde sig om. Och då har han ändå börjat jobba 75% nu. Men nä. Inskrivning på Arbetsförmedlingen om två veckor, tre månader efter första sjukdagen, nu är det dags att tänka på framtiden... Usch!!!
Men vi har haft sånt stöd från Josefin på Brottsofferföreningen. Sånt stöd. Och det gav jag dem med, samhällets misslyckande... Att ge stöd!
Stöd, och förståelse.
Förståelse, det vet inte journalisterna vad det är. Framsträckt mikrofon från radion eller anteckningsblocket i högsta hugg, tittar knappt på en men vill göra "inkännande" reportage för sina läsare...
Dagboksanteckningar 11/11 2009
Aktuellt humör: avslappnad
ons 11/11 2009Jag pratade med Sara idag, det var ett tag sen.
Jonas är här, han och Niklas gick på matchen igår, i Scandinavium. Linköping, förstås. Simon hade velat följa med, men det gick inte såklart, det var en vanlig skolkväll. Hanna och Teresia följde med, Hanna gillar hockey.
Tessis bryr sig inte. Hon gillar fotboll. Att springa, hockeyspelare springer inte så det är inte intressant. :)
Jag tror hon följde med bara för Niklas skull. För att hjälpa honom antar jag, om han skulle behöva.
Hon tänker mer på Niklas, än på sig själv. Tror jag.
Hon är tuff. Inte okänslig, men... tuff. Stark. Och hon är så, hur ska jag beskriva det... accepterande. Teresia. Men jag vet att hon också är ledsen för att han är borta. Erik...
Mmm.
Det känns lättare, på nåt sätt känns det lättare att tänka på honom idag. Jag undrar varför? Vad som är annorlunda?
Fast om jag frågade henne tror jag hon skulle säga att han inte är borta. Allt de gjort tillsammans, allt han var, allt det finns kvar. Minnena, lyser som solen. Så hur skulle han kunna vara borta? Jag antar att det är logiskt...
Jag minns när vår första katt dog, vad kan det vara... fyra? Tre år sen. Smulan. Någon hade hittat henne intill järnvägsspåren i Strand, en bit från huset där vi bodde då. Och så ringde de, hon hade en adresslapp i en liten behållare i halsbandet. Så vi fick veta vad som hänt. Det var viktigt.
Hanna grät, massor. Men vi undrade så varför Teresia inte var ledsen när hon dog, Smulan. Hon levde ett lyckligt liv. Precis så sa hon. Hon fanns igår, då lekte vi, det var roligt. Så hur kan jag vara ledsen för det? Imorgon finns hon inte, men i morgon finns inte heller.
Än.
Det var Niklas som klurade ut att det var så hon tänkte. På det viset som hon kunde känna att det inte var sorgligt. Smulan var lycklig. En lycklig katt... ja, jag antar att hon levde ett bra liv. Vi fick henne som kattunge, och hon levde i knappt tre år. Hon fick inga kattungar, men bortsett från det... Vi lät kastrera henne när hon blivit könsmogen, då släppte vi inte ut henne på flera dagar. För då hade hon garanterat fått ungar :)
Och jag antar att det är så bra som en katt kan ha det, att leva ett fritt liv, få röra sig fritt men ändå ha ett hem. Hon levde ett bra liv, så hur kan jag vara ledsen för det? Det var så hon tänkte.
Niklas är bra på det, på att förstå sig på töserna. Att förstå sig på alla barn, egentligen. Det är därför han är så bra som lärare, tror jag. Han förstår dem. Tycker om dem, som de är. Och blir omtyckt tillbaka. Han förstår vad de behöver. Och det är därför jag aldrig kan tänka mig att han skulle kunna trivas med något annat yrke, han är liksom född till lärare.
Och jag antar att Teresia tänker på samma sätt om Erik. Han levde ett lyckligt liv, och hur skulle hon kunna vara ledsen för det?
Imorgon är en möjlighet som inte existerar. Inte än, och kanske aldrig. För Erik... aldrig...
Mmm.
De känns mjuka idag, mjuka tårar. Mina tårar känns mjuka... mjuka och varma.
Men vi sörjer förstås för i morgon, för allt det som aldrig kan bli, som han aldrig får chansen att uppleva. Vi tänker på det vi hoppats på, längtat efter, velat.
Som
Aldrig
Kan
Bli...
Tessis lever i stunden. Det kanske är speciellt för barn, men jag tror det är speciellt för henne. För människor som är som hon. Starka.
Och hon sade det egentligen så bra, Teresia. Minnena som varar lyser som en sol. I sorgemörkret.
Niklas gjorde en sång då. Och han använde Tessis ord. Det är nog den bästa sången han har gjort, han och Jonas kompis, Steff. De brukade spela tillsammans, innan vi flyttade upp hit. Han skrev en sång, och den är så fin. Våra vänner sjöng den på begravningen, mina väninnor från Strand. Varför nu, varför du...
Nu gör det ont att gråta.
För jag kan inte låta bli att sörja imorgon, som inte blir av. Hur skulle jag kunna låta bli?
Trots minnena...
Jonas var med till tingsrätten idag. Han hade ett möte med jobbet på förmiddagen, på Lindholmen. Jag undrar om han såg till att han var tvungen att komma hit just idag, för att kunna gå på matchen igår? :)
Han är bra på det, att planera så att allt går ihop som han vill. Han är bra. Han gör inte något som blir för mycket, för påträngande, men han har brytt sig mycket om Niklas nu i höst. Och Niklas mår bra... han mår bättre av att göra saker. Tvingas att prata, om sånt som är verkligt. Det är för jobbigt att prata om Erik tror jag... han stänger det ute. Stänger mig ute. Men Jonas tar hand om sin lillebror. Han har hittat på ett projekt nu, som han försöker övertala Niklas att prova. För att ge eleverna bättre möjligheter att vara med och påverka sin planering. Ska bli intressant att se vad det kan ge, jag är väldigt nyfiken. Man måste prova nya vägar.
Allt som kan göra eleverna mer engagerade och få dem att känna sig delaktiga, det tror jag är bra. Och särskilt om varje elev kan stimuleras efter sina förutsättningar, de extra snabba eller elever som behöver extra stöd.
Men det är så mycket som kan gå snett när man gör som vi gjort de senaste åren, försökt övertyga svenska elever om att de själva styr sin skoldag, genom delaktighet i planering och uppföljning och mentorskap och allt...
För det är ju inte så, förstås. Egentligen.
Usch nej, det orkar jag inte tänka på mer ikväll... det är jobb. Det hör inte hemma i min dagbok. Det har jag nog av på dagarna...
Det var... annorlunda idag. I rätten. Det verkar som att han har ändrat sig. F... Nej, jag vill inte. Vill inte veta hans namn. Vill inte komma ihåg det, han förtjänar inte att ha ett namn! Men han tittade på mig idag. Han tittade på mig, och det såg ut som han... nej, jag vet inte.
Men Jonas tyckte det var bra. Han tyckte det var bra, att han verkade ha ändrat inställning. Han sa att vi behövde det. Men jag vet inte vem han menade med vi. Eller ni sa han såklart, "ni behöver det".
Och så är jag plötsligt studierektorn i pressen. Jag vill inte vara med alls i deras hetsjakt! Varför ska jag tvingas in i det? Jag vill bara veta vad som har hänt, jag vill förstå hur det kunde ske, jag vill begripa vad det är som kan få en människa att göra något så fruktansvärt egoistikt kortsynt imbecillt idiotiskt tanklöst som att sätta sig bakom ratten i en bil när man är så berusad att man inte kan stå rakt ens, och inte kan minnas dagen efter vad man gjort?
Jag vill bara förstå.
Kan jag inte få sörja i fred?
Kan de inte lämna mig i fred, kan jag inte få vara ensam i det? De hjälper inte mig. Vad är det de vill uppnå?!? Inte tänker de i alla fall på mig, på oss, på Erik...!
USCH.
Finns det inte nåt bättre ord? Jag önskar jag kunde svära... jag vill skrika fula ord, och det värsta jag kan komma på är usch.
Usch!
Igår var det förstås nån journalist som hade grävt fram allt om Eriks sjukdom. Och det var löpsedelsrubriker idag. Pojken som dog... var handikappad. Som om det blir värre då? Säljer det mer tidningar med såna rubriker? Det får mig att må illa.
Jag
Har
Inte
Bett
Om
Det
Här
Men så ska man stå där och... man ska försvara sig! Och nu är man plötsligt inte bara mamma längre, man är mamma till en handikappad son... som dog...!
Usch.
Men det var skönt att prata med Sara idag. Man kan alltid lite på att hon tar en tillbaka till verkligheten... lugna ner sig, slappna av, tänka på det som... som är bra.
Jo.
Det går.
Jag trodde inte det.
Men det går.
Hon kan inte låta bli att irritera sig på Jonas, fast det kan jag inte göra nåt åt. Särskilt hans skämtande i tid och otid. Hon ringde för att ge mig lite andrum, sa hon. Tja, lite förutsägbart är det väl ibland. Men jag kan inte och vill inte lägga mig i deras problem. Jag gillar dem båda.
Sara trodde att han ångrar sig. Han, F... att han ångrar sig.
Och att jag skall tänka. Tänka på vad jag vill göra av mina känslor.
Hat är kanske ett för starkt ord.
Jag vet inte.
Eller också är det lättare nu när jag sett honom, vet vem det är som gjort oss detta...
Jag vet inte.
Men jag ska tänka, imorgon. På vad jag känner. När jag ser honom.
Dagboksanteckningar 12/11 2009
Aktuellt humör: begrundande
tor 12/11 2009Ikväll är jag bara trött.
Jonas åkte idag, han åkte tidigt i morse och skulle direkt till sitt jobb inne i Lund. Lite långt pendlingsavstånd, kanske, 25 mil. Men två timmars resväg, drygt, det är inte mycket värre än vissa andra, antar jag.
Jag var irriterad när han gav sig av, för han lämnade kvar tre whisky-flaskor som han hade haft med sig. Han och Niklas "provade whisky" igår kväll. Usch, det luktar som lösningsmedel. Och jag tyckte inte han hade behövt lämna kvar dem, Niklas behöver inte det.
Men han blev i alla fall inte full igår. Niklas. Inte Jonas, han dricker knappt, han provar verkligen... smuttar. Fast Niklas brukar dricka mer när de har sina provningar. Sju sorter, tror jag de hade.
Jag tycker inte om det, men vad skulle jag säga? Jag kunde inte säga att han skulle ta dem med sig för att jag inte litar på att Niklas... att han inte dricker upp dem. För snabbt.
För jag är orolig, även om det inte hänt igen sedan i oktober, när det började pratas om rättegången.
Rättegången, ja.
Jag börjar bli trött på det, på pressen framför allt. Har de verkligen inget bättre att skriva om? Ingen vinkling om att gå ut till allmänheten om faran med att dricka och köra bil, det är precis dom att de ska stå och peka finger.
Titta på den där, en sån misslyckad typ... klarar visst inte att hantera spriten, höhö...
Som om det är nån skillnad?!? Det är vanliga människor som kör bil när de druckit!!! Skriv om det istället!!! Inte sensationsrubriker om samhällets misslyckade individer som inte håller måttet!
Vad tänker de på? Känner de inget samhällsansvar? Handlar det bara om att sälja sina nyheter?!?
Usch.
Jag blir trött, bara.
Men han har verkligen ändrat sig. F... Idag pratade de om Erik, läkaren som opererade honom fick vittna. Och det påverkade honom. Han erkände.
Det gjorde mig faktiskt förvånad.
Han håller fast vid att han inte minns, men han erkände att det inte var orimligt att han skulle ha kunnat dricka så mycket. Och han höll med om att de tidigare domarna mot honom nog var korrekta. Att han har problem, att kontrollera sitt drickande.
Och så fick han prata om sin mamma, hon håller visst på att dö. MS. Ja det är såklart inte lätt. Men... ja vad ska jag tycka om det? Det ändrar inget för mig, för oss. Erik är fortfarande borta, Niklas kan fortfarande inte gå normalt, högra benet kanske aldrig blir bra igen.
Men det kändes bra att höra att han erkände att det hänt.
Fast jag blev så väldigt trött när dagen var slut.
Så
Oerhört
Trött
Dagboksanteckningar 13/11 2009
Aktuellt humör: förvånad
fre 13:e nov, 2009Vilken konstig dag.
Hur blev det så här? Fredagen den trettonde... vilken konstig dag.
Erik... vad ska jag säga? Vad ska jag tänka? Vad ska jag... känna?
Idag.
Idag hände något konstigt, med vad jag känner. Hur jag tänker om det som hänt. Hur jag tänker om dig...
Suck.
Hanna berättade i morse att hon hade "pratat" med dig. Hon har känt att du... att du vill att vi ska fortsätta. Leva. Usch, det kändes obehagligt. Först.
Men det är vad Sara... vad Sara har pratat om hela hösten. Att tänka på vem jag... vad jag är. Upprörd. Arg. Besviken, ledsen, förbannad, irriterad, uppriven, frustrerad... vad jag är upprörd över.
Och Hanna tänker som Sara. Att vända andra kinden till, det är inte bara ett talesätt för henne. Varken jag eller Niklas tror på Gud, vi har aldrig gått i kyrkan, aldrig pratat om synen på andra utifrån ett religöst grundat tänkesätt. Men jag antar att de flesta religioner är ganska lätta att acceptera, när man håller sig till utgångspunkten för hur man ska vara mot andra? Och att det är ett naturligt sätt att vara...
Men Hanna behövde kanske nåt mer. Kanske är det hennes sätt att vara, att känna med andra, att förstå och dela jobbiga känslor, att ge tröst, tröst och stöd. Teresia leder en framåt, bestämmer takten. Hanna följer en, och stöttar. De är så olika, men ändå så lika. Mina goa töser...
Jag kommer ihåg när hon började prata om Gud. Det var när hon gick på dagis, när hon var fem år. De hade jobbat med en pjäs som de spelade upp på Lucia, om Jesus-barnet. Och pratat om Gud, om den jultradition som vi lever efter i Sverige, kristna kyrkans högtider, och berättelser. De var väldigt duktiga, personalen på deras syskongrupp, i Strand. Strandvägens förskola. Du gick inte på samma avdelning, Erik, fast dina fröknar var också bra. Suck, nu gör jag det själv... jag som alltid tjatar om att man ska kalla personalen för det de är, förskollärare, eller barnskötare...
Men en av förskollärarna på Hannas och Tessis avdelning, han jobbade mycket med teater på sin fritid, och de uppmuntrade barnen att uppträda, ett par gånger varje termin gjorde de pjäser för oss föräldrar, och för de andra barnen på förskolan. Tessis gillar inte att förställa sig, hon är den hon är. Alltid. Men Hanna älskade det. Det gör hon fortfarande... Blir hon inte veterinär eller djurskötare, så kan hon alltid bli skådespelare. Hon har verkligen inlevelse. Det är roligt att se henne.
De försökte inte göra barnen kristna, inte alls. Det handlade om att berätta om vårt kulturarv. Och om att vara människa. Vid påsk sen gjorde de en pjäs om Moses, och berättade om judarnas historia. Och de hade spelat en pjäs från tusen och en natt, och berättade om muslimernas tro, och deras berättelser. De spelade upp en pjäs om... vad hette hon nu? Prinsessan Sjeharaze? Något sånt. Som gifte sig med en kung, men som skulle mista sitt liv när morgonen kom. Men för att rädda sig och sin systers liv, som också riskerade att dö, så berättade hon på kvällen en saga, och efter varje saga förklarade hon att nästa kväll skulle hon berätta en ännu bättre historia, om hon fick leva lite till. Och hon gjorde detta för att rädda alla andra unga flickor, som annars skulle råkat lika illa ut, och offrade sig i deras ställe. Och hon tog hand om sin lillasyster, och skyddade henne med. Tröstade henne. Och berättade sagor som gjorde att kungen till slut ändrade sig. Och sagorna var förstås Tusen och en natt. Aladdin, och Sinbad. Alla barnen kände såklart till dem, från Disney-filmerna. Och en berättelse till, som jag inte minns. Men den berättelsen gjorde också stort intryck på Hanna, om att ta vara på sina medmänniskor, att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Och vid Lucia, när de hade pratat om Jesus, så var det som att hon hittade ett svar på det hon varit undrande över, varför hon kände som hon gjorde, varför hon visste att man ska ge tröst och stöd och att hon tyckte att det var hennes sätt. Det var liksom hennes berättelse. Och hon berättade för oss att hon trodde på Gud. Det kändes bara naturligt för henne, det var som en förklaring som hon saknat, som hon behövde, för att förstå. Livet, och vad det innebär att vara människa? Jag vet att Sara hade tagit med henne till kyrkan nån gång, hon går i kyrkan varje söndag, alltid. Men jag vet också att Sara inte försökt påverka henne. Det bara passar Hanna, på något sätt. Precis som det passar Sara.
Men det kändes ändå obehagligt.
För jag kan inte tänka mig att acceptera en sån förklaring, att allt som sker är Guds mening. Det känns bara falskt. Men jag har inget emot att hon känner så som hon gör. Det är rätt för henne, precis som det är rätt för Sara. Det passar dem, på nåt sätt. Så när hon berättade, i morse, att hon pratat med dig Erik, så förstod jag ändå hur hon menade. Hon hade bett till Gud antar jag, och fått svar...
Tja.
Jag kan inte säga till henne att hon missuppfattat det, eller hur? Att det är inbillning. Det är sant, för henne. Så när jag tänkt efter så insåg jag att hon hade rätt. För det är precis det jag själv känt.
Att du vill att vi ska fortsätta.
Fortsätta, och skapa vårt eget imorgon. Vår fortsättning, men utan dig. Det känns så. Och det var så märkligt att upptäcka att jag kände så. Jag var inte beredd på det. Jag var inte beredd.
Och sedan var det sista rättegångsdagen. Och jag blev alldeles chockad, för när han fått domen...
Han blev dömd, förstår du Erik. På alla punkter, och han hade inga invändningar. Längre. Som att... som att efter igår, så har han insett att du var verklig, men inte längre är det?
Och när de sagt att han blivit dömd, så bad han att få säga några ord. Till mig! Han reste sig upp, tittade på mig en lång stund, och bad om ursäkt!!! Han bad mig framföra ursäkten till Niklas och töserna, han erkände att det inte är något man kan be om förlåtelse för, för det går aldrig att göra ogjort. Men han bad oss om ursäkt och ville att vi skulle förstå att han ångrar sig djupt...
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte svara, jag bara stirrade på honom. Så böjde han huvudet och vände sig om och så tog de ut honom igen, tillbaka till häktet. Och pressen blev som tokiga, det var tydligen något de aldrig varit med om...
En ursäkt i direktsänd radio till på köpet, oj men vilket scoop...!
Sensationslystna gamar, jag kan bara gissa vilka tidningsrubriker det blir i morgon... Och så TV som var där, ville intervjua mig såklart, fråga om jag var nöjd och gu' vet allt. Nöjd? Jag kunde inte låta bli att fräsa åt honom, en pojkvasker i utstuderat välansat skägg, omsorgsfullt rufsig frisyr, och har mage att fråga om jag är nöjd?!? Vad har jag att vara nöjd över? Att den där idioten får ännu ett straff till ingen nytta? Såvida de inte spärrar in honom för gott så lär han väl komma ut och göra om samma grej igen, precis som han gjort förut...!
Va?
NÖJD?!?!?!
Inte förrän alla rattfyllerister kan hindras från att fortsätta vara rattfyllerister, inte så länge som ingen bryr sig om den förfallna moralen i vårt samhälle, där var och en bara har tid och ork med sig själv... Där vi fortsätter blunda om en bekant sätter sig bakom ratten efter att ha druckit, "nej jag vill inte vara den som..." och helt fegt låter det här fortsätta, år ut och år in.
Då kanske jag kunde bli nöjd
Kanske!
Gör jag fel om jag inte kan förlåta honom, Erik?
Vill du att vi ska förlåta honom, som Hanna sa?
Är
Det
Dags
Och
Är
Det
Möjligt...???
Jag vet inte.
Jag VET inte!!!