Aktuellt humör: avgudad
Onsdag, 23/12 2009, kl 23.59
Kan du se mig bakom år 2000...
Det var Nisse Hellberg som ställde frågan. Vi är där nu - in the brave new world...
O, wonder!
How many goodly creatures are there here!
How beauteous mankind is! O brave new world
That has such people in't!
Man kan fråga sig om det kan bli mer tidlöst än som Shakespeare gör det.
Men man kan å andra sidan också fråga sig om Aldous Huxleys bok, du sköna nya värld, inte rent av redan blivit verklighet... SOMligA kan nog känna kommersens sövande inverkan eller om inte annat motverkan på det personliga välbefinnandet så här i juletid.
Jo, stavningen var avsiktlig.
Det är snart dags att SOMnA - julefriden infinner sig.
Kanske. Lite Bruce Dickinson i iPod-lurarna, från bakom år 2000.
Brave new world - du sköna nya värld...
Den börjar nu.
God jul.
Vart är vi på väg?
Aktuellt humör: avgudad
Julafton, 24/12 2009, kl 12:00
Vem tror på tomten?
Dagens tomte, en konsumtionsgalen världs projicering av ett behov av att bevisa sin egen existens, sitt eget berättigande att existera, genom att köpa stort och smått till nära och kära.
Det är du värd...
Fast, det känns mer som att det uttrycker motsatsen; det är jag skyldig att ge...
Vem tar sig tid att reflektera över de kommande generationernas arv medan vi rusar runt i blindo på jakt efter sill, ägg och skinka som skall komplettera högarna med färggranna konstfullt inslagna julklappar, de du ångestfyllt jagat ihop och skickat runt till alla
De
Där
Nära
Och
Kära...
För att vi är tacksamma över att ha några. För att vi inte orkar tänka på hur det skulle vara om vi inte... Stackars dem. De där andra, de som vi inte ser och helst vill slippa tänka på.
Och det är mycket lättare att
Köpa
Sig
Fri...
Frid... kanske får man det. Kanske inte. Kanske är det inte vårt ansvar, kanske är det trots allt deras ansvar. De där uppe. De som skapar tomtarna vi har runt omkring oss idag. De som sätter spelreglerna för hur vi lever i och av vår värld, vår sköna nya värld.
Men de hade trots allt chansen. I år. Chansen att verkligen göra det till en ny värld. Istället är det samma värld som igår. Samma tomte som vi haft de senaste tja... tjugofem kanske, de senaste 25 åren. En jämn bra siffra. 25% av jordens yta. Kan försvinna. På 25 år från idag. Är det orealistiskt? Värme intill ökentorka på somrarna, stormar av förödelse och kyla på höst och vinter. Längs 25% mer breddgrader än vi varit vana vid de senaste 2500 åren...
Köpenhamn.
Var platsen.
Där chansen försattes.
Jag skrev en låt, jag fick en vansinning önskan att
Ställa
Mig
Upp
Och
Skrika
Högt:
Let's go!
Och hoppas att nån hör. Texten finns där med. Ska vi skrika tillsammans?
För jag tror nämligen inte att det är deras ansvar.
Jag tror det är mitt. Mitt och ditt ansvar. Och vi borde börja idag. Det finns ingen morgondag dit vi kan skjuta upp ansvaret.
Så.
Om du gått och grunnat på vad du skulle köpa till din nästas faster för att hon också ska känna sig uppskattad, för att hon ska förstå att du verkligen uppskattade det hon gjorde för dig i somras.
Vad det nu var, minns du?
Men hon är värd... något, inte sant? Om det nu finns en eller tre eller sju sådana. Eller om du, hemska tanke, faktiskt glömt bort dem... Köp en bit av framtiden till honom, henne, dem. Till dina barns barn och deras barnbarn. Till vår sköna nya värld...
Ett träd i Amozonas. En getabock till afrikaner som sitter i den där ökenhettan redan, den vår tomteanda skapat. Och fortsätter att skapa. Köp dem bit av framtiden, och ge bort den. Och önska framtiden en riktigt god, innerlig och varaktig julefrid.
Eller varför inte till det nya årets ära?
Jag tror det går.
Jo, tomten finns!
Aktuellt humör: avgudad
Juldagen, 25/12 2009, kl 23.59
Jag tittar ut, jag ser en fågel
Solen lyser på dess väg
Jag tittar ut - och fågeln flyger
På längtans vingar kommer jag till dig
Ibland behövs det inte mycket. För att göra dagen komplett, menar jag. Det kan räcka med ett ord, om det sägs av rätt person vid rätt tidpunkt alltså. Men här sitter jag nu, dagen efter. På Tors gata, i en medelstor skånsk stad, vid en ganska stor skånsk å, inte långt från mynningen, och undrar vart jag är på väg.
Det känns rätt bra.
Jag är nöjd mina barn är nöjda de har fått mer än tillräckligt att tänka på för året som ska ta slut, och året som ska komma har de inte ens upptäckt än.
Man undrar hur det fungerade en gång i tiden. För länge sen. Då, när tomten inte kallades tomten utan var... ja vad kan han ha varit? Innan julottan var uppfunnen, långt innan vi firade ljusets återkomst genom att vräka ut årets skörd till underpriser
För
Vår
Nästas
Lyckas
Skull
Eller för vår egen, snarare. Väl.
När man samlat släkt och vänner. Man och man förresten, det var väl den välbärgade i trakten som fick äran att hålla gille för dem som skulle dricka jul.
Hur var det då?
Var det egentligen så mycket annorlunda mot idag?
Färre mobiltelefoner. Större familjer.
Större uppskattning av det man hade. Men var människorna så mycket annorlunda? När det var röde Tor man firade. Var det så?
För att det var jorden man levde av. Och värnade. Och tackade.
Lika
För
Lika
Det vi tar ut, måste vi först sätta in.
Kan man ens föreställa sig hur det var för den lilla människan, som levde i utkanten av den stora människans marker? Eller för den stora människan för den delen? Jag tror man hade desto större anledning att ge det där lilla extra ordet. Och att man visste när det skulle sägas.
Jag gick längs den här ån i somras. Det var varmt, riktigt varmt. Jag gick längs den här ån idag. Det var kallt, inte lika kallt som det var varmt i somras, men kallt nog för att öronen skulle kylas ner. Om man tittar på den man möter kan man få för sig att de väntar sig att man ska slå ner dem. När man tittar dem i ögonen för att ge dem ett vänligt leende och ett snabbt förbi flyende ord av uppskattning. Lika kallt som det var i luften nu, lika kallt var det i mötena då.
Då som nu.
En ensam man som tittar på dig, det kan inte vara något bra. Jag tittar inte upp, jag håller hunden stramt akta nu lilla vän du trampar inte för långt till sidan, lugn och fin.
Det fanns en tid när jag förväntade mig att
Kvinnorna
Skulle
Se
På
Mig
När
Jag
Kom
Är det fåfängt? Men finns det något härligare än att få samma leende tillbaka, från en människa du aldrig träffat förr? En varm blick, en uppskattande blick, och så får du samma blick tillbaka...
Du stannar till, du säger något.
Du önskar du vågade säga något. Du vänder huvudet åt andra hållet, drar efter andan och går vidare. Hon såg dig inte. Hon är redan tingad.
Du vänder dig om. Någonting måste du säga.
- Du, får jag fråga dig hur mycket klockan är?
Åh herregud... Jomen det är sant. Det fungerar.
Till och med damen med hunden kan tänka sig att stanna till och svara dig, om du inte låter alldeles för rosslig och hård på rösten.
- Brukar du gå här ofta, jag har inte sett dig förr...
Tja det är en väg vidare. Inte så dumt. Såvida du aldrig gått där förut och hon bara gått runt huset med hunden och bor femtio meter bort...
Men längs åkanten, eller i skogen. Där är det ganska riskfritt. Även om du helst skulle velat vara lite djärvare.
- Hej. Jag älskar dig, kan du inte säga mig ditt namn?
Jim Morrison förstås. Brorsans favoritband, the Doors...
Fall ihop i en hög framför hennes fötter och anklaga henne för att utgöra en hälsorisk när hon stannar till för att se hur det är med dig.
- Vad menar du?
- Att gå omkring och vara så vacker är livsfarligt för dina medmänniskor.
Ulf Lundell, Julius Tonker - Vinter i paradiset.
Hemligheten ligger i blicken. Vad du säger är inte så viktigt.
Öppen. Inte desperat, men öppen.
- Men där är du äntligen, jag har väntat länge på att du skulle komma till mig...
Det räcker med ett lika öppet gensvar. Javisst, en blick upp mot himlen, sträck fram den tomma handleden, läs av den obefintliga klockan och ge den rätta tiden.
Sedan skrattar vi tillsammans.
Ett ord av uppskattning, en blick av längtan.
På längtans vingar kommer ljuset tillbaka till dig...
Guld i gröna skogar
Annandag jul, 26/12, kl 23.59
Jag åkte till en annan å idag. Eller vi åkte tidigt i morse förstås, när det blivit ljust. Tvärs över Skåne alltså, till andra änden i princip. Det var dags att hälsa på en familj jag känner. Det är sånt man kan göra när det är jul, i alla fall om man är så lyckligt lottad att man inte behöver arbeta med att fördela årets skörd till de hugade spekulanterna. Som du, eller?
Jag hade min brorson med mig.
Varför?
Tja, jag trivs med honom. Träffar honom inte så ofta, men jag tycker det är kul att se honom växa upp, höra vad han lever för. Vara en kompis. Tydligen är det inte så mycket de lever för mitt i tonårspuberteten, haha. Ta sig igenom skoldagen, hem och spela Playstation 3 helst med några killkompisar.
Finns bara killkompisar än så länge... ja, det är ju ett äventyr för sig, att upptäcka det täcka könet. Dumt uttryck, inte sant. Eller gammalmodigt om inte annat, då.
Det "täcka" könet... låt oss inte gå in på vad det betyder, än.
Eller jag menade egentligen, låt oss inte veckla in oss i o-täcka utvikningar, än. :P
Ett bättre uttryck vore förresten "det smarta könet". För det är så, nämligen. Om du inte visste det. En kille ser det inte, en tjej tror det inte. Men det kan vi också spara till senare. Ibland är det behagligast att vänta. Nu kom vi in på det ändå, tydligen, täckningen för undanflykter ser inte vacker ut. O-täck, rent av...
Men han lever förresten för sport. Min brorson. Höjdhopp och fotboll, distriktsmästare för 14-åringar, 1.75. Hoppar han alltså, han är inte riktigt så lång än. Och fotboll, på TV. Och gärna på plats.
Vi har ett projekt, en hemmamatch för varje allsvenskt lag.
På plats.
Ingen brådska, men det är ett mål. Eller egentligen en väg, ja grunna på den en stund du...
Det där andra orkar jag faktiskt inte riktigt med, TV-fotboll i den omfattningen de ska titta, men nog fan var det fotboll idag med för den som ville. Chelsea, no less. Kul match. Tydligen. Premier League, nä varför skulle man inte spela fotball on Boxing Day... Precis rätta sysselsättningen för en grå annandag jul.
Bortsett från att den inte alls var grå.
Strålande solsken rent av, nåt helt annat än Götets dimgråa slaskdagar.
Solsken, i skogen längs med ån.
Så himla gott.
Vet du vad som är speciellt med skogen? Jag har upptäckt det nu på gamla dar, eller ja vad då... på senare tid, bättre så? Jo. Det är nåt särskilt faktiskt.
Skogen
Står
Stilla
Såg du?
Man kan vara halvt illitterat och ändå allitterera, ha ha.
Men i alla fall, jag gick där längs ån i skogen idag, all snön hade regnat bort. Ja vad sägs om det, förresten - nollnolltalets sista jul blev en vit jul, till och med i Skåne och Götet... Hyfsat då, ända tills det regnade bort på juldagen.
Vintern är så kort, det mesta regnar bort...
Bara resterna av uppskottade snödrivor intill brevlådorna framför husen inne i byn fanns kvar. Nja, möjligen kunde en och annan liten skarsnöstrimma skymtas längre in i skogen. Jag gick där med frun i huset, hon bryr sig inte heller så mycket om huruvida Frank Lampard lyckas skruva fram en delikat macka till Drogba.
Det gjorde han säkert idag med, men de fick inte in den för det.
Arsenal tackade och tog emot. Jag menar, Zlatan är ändå bäst...
Jo
Men
Det
Är
Faktiskt
På
Allvar
Zlatan? Eller fotboll? Ja, jag menar, Zlatan. Tro vad du vill men det är en ödmjuk kille. Jag känner en kille vars syrras kompis...
Nej, men det andra, också... Alltså, Bill Shankly du vet:
Fotboll är inte på liv och död, det är allvarligare än så.
Den har du väl hört? Han var alltså tränare, man-a-ger i Liverpool. Legendarisk. Mmm, och? Intresseklubben antecknar...
Ja, i alla fall, han har sagt en annan fin formulering. Säkert fler än den, men det här tycker jag är gångbart i skogen, om inte annat:
Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.
Sikta på trädtopparna så stannar du på marken...
Någon sa en gång till mig att Robert Broberg hade rätt när han sade att vägen är allt. Jag vet inte, det kanske är så. Vitsen med vårt fotbollsprojekt är kanske inte så mycket att vi ska bocka av alla de allsvenska arenorna.
Steg två förresten är att besöka alla arenor som någon gång varit allsvensk...
Från dalslandsbrukets stolthet i allsvenska maratontabellens bottenposition, till tja Umeå blir väl nordligast, eller? Det har Simon koll på, hur som helst.
Nej, men vitsen är nog resan. Resorna. Vägen, alltså. Vi siktar mot stjärnorna, och kan således räkna med att åtminstone komma till Fredriksskans. På Billingsfors vall har jag faktiskt varit, visserligen inte när det var match men det får nog ses som stjärnglans över vägen, om vi lyckas ta oss till alla arenor på en matchdag...
Nä, allsvensk match på allsvensk arena under pågående säsong, annars är matchen bara bonus. Sen blir det lurigt med alla nya och ombyggda arenor, hur gör man med dem? Olympia i Helsingborg, Malmö stadion och Swedbank i Malmö, i år då, Gamla Gamla Ullevi och Nya Gamla Ullevi, Nya var ju också i år.
Dem har vi klarat av.
Vångavallen i Trelleborg och mmm... Nä Stockholm blir det nog inte i år, men helt klart vill man ju hinna med Stockholms stadion innan Djurgården åker ut, eller byter arena... Iffiff i Tjockhult, kanske kanske till sommaren. Fast vi satsar på Trelleborg och Örjans vall i Halmstad i år, vore synd att behöva förpassa HBK till steg två, denna anrika guldarena...
De prioriterar vi förstås högst, guldarenorna. Guld ska det vara.
Guld och döda skogar, är det klokt?
Hörde förresten att Thåström ska ha påstått att han tänker hoppa av tåget, hoppas det inte är så. Inte än. För det är en annan väg, vet inte om Simon får hänga med där, men mina två tjejer ska jag fostra.
Livet har inte levts förrän du diggat dina rockgudar live från scenen.
Eller?
Jag missade förstås Ebba, men Imperiet är avbockade med ett par tre konserttröjors marginal. Alltså, det ska vara en tröja per konsert. Så jag hoppas han åker med ett par vändor till. Det finns lite slack i reglementet förstås, i värsta fall kan det duga med snikvarianten på Liseberg, där har vi faktiskt redan klarat av ett par...
Dit kan du väl orka, Jocke?
Jag saknar själv Knopfler förresten, det är en showstopper. Haha, vilken term att använda här va? :P
Nåja, som sagt, ett projekt, det blir bra...
Vad är ditt projekt för nästa decennium?
En promenad i solen
Aktuellt humör: tankfull
Söndag, 27/12 2009, kl 14.30
Så, i alla fall, där gick vi längs ån.
Den här skogen, knappt mer än några hundra meter på bredden, men norrut sträcker den sig några kilometer, den här skogen kan jag utan och innan. Ån, Strandån, likaså. Inte direkt badvänlig men jag minns en gång när jag var ute i kanot med några kompisar, vi lekte sjöslag och for ut och in mellan vassruggarna. Det slutade med en tvär gir och en halv eskimåsväng, haha, ja det var som att slänga sig sidledes och glida över en frusen lerdamm, men fet fanns ingen is under när vi lade oss på sidan och jag och Angelica for i med huvudet före. Det var inte djupare än att vi bottnade men fy fan vad dyigt det var... Och inte var det varmt heller haha...
Men det var lite slirigt, förstås, där vi gick. Igår, alltså. Den blöta leran hade frusit och töat och vattnet som regnade bort snön hade börjat frysa till, mellan isfläckarna gick det att hitta en och annan fast punkt men det var, som sagt, lite slirigt. Morsan brukar gå den där vägen varje dag, hon kände sig nog lite stabilare än mig tack vare stavarna förstås. Ut från bostadsområdet som byggts nu på nollnolltalet faktiskt, ner genom lerdammarna, så kommer man fram til ån. Man kan ju gå hela vägen ner till hamnen om man vill, men varför skulle man...
Det är som sagt ingen stor skog, eller ja... på andra sidan strandvillorna fortsätter den förstås de där kilometerna jag pratade om förut, men den delen som går ner till hamnen är inte så stor. Och dit gick vi inte, för den delen. Men man ser till och med på den här lilla sandskogen, vad mycket sämre den mår idag jämfört med för trettio år sen när vi började springa runt härute på kvällarna. Knappt några buskage kvar, torra vissnade hallonsnår och björnbärsbuskar. Har väl inte vuxit en svamp här på denna sidan millennieskiftet heller, bah...
Döda skogar, är det klokt...
Man går över ån vid bilvägen ner mot hamnen, och så tillbaka in i skogen längs andra åkanten. Sedan får man gå hela vägen upp till kyrkan vid Gammelbyn och sen vänder man tillbaka ner genom lerdammarna. Det känns tryggt. Jag brukar gå där ibland när det är mörkt med, fast inte när det är så här slirigt. Underlaget är lite förrädiskt, och nog tusan kunde man halka ner i ån om man inte såg sig för, stigen går ju precis på brinken. Skogen är inte tätare än att man kan se bort mot strandvillorna, de gamla gatorna som växte sig ner från Gammelbyn och kyrkan till den finaste badstranden och jollebryggorna bortanför den riktiga badbryggan, Långa Bryggan. Ligger förstås några småbåtar där också, men det är ingen riktig hamn, den ligger på andra hållet söderut alltså in mot Malmö.
Men det är inte mycket till växtlighet här längre, som sagt. Tallarna står väl där de står, men det är inte bara Svarta Plätten som är tunt bevuxen längre. Hela skogen börjar tackla av.
Kan det vara annat än utsläppen från lastbilar och fabrikerna runt sundet som är orsaken?
Utsläppen från andra sidan Östersjön, Baltikum och Kaliningrad inte minst, Polen med för den delen. Det är för sjutton giftigt vatten som rinner tillbaka ut, det lilla som nu kommer tillbaka under brovalven över sundet och bälten på andra sidan de danska öarna.
När vi kommit tillbaka runt ån och var inne i skogen så gick jag där och tänkte på död och elände, skogsdödselände alltså, fast vi pratade inte om det. Minns inte vad vi pratade om, ungarna antagligen och jobbet förstås, men rätt vad det var så sade hon att hon skulle in på sjukhuset direkt på måndag morgon.
Inte ett ord hade de sagt på hela helgen, och så nu... rakt upp och ner.
- Jag skrevs in på sjukhuset i onsdags, sade hon, men har varit hemma på permission. Men imorgon ska jag åka in och opereras.
- Vad menar du, frågade jag.
Hon stannade till och drog efter andan, och tittade tillbaka längs ån ut mot hamninloppet och vände sig sen upp mot kyrkan och stod där tyst en lång stund. Jag såg att hon inte riktigt kunde förmå sig att fortsätta.
- Vad är det som har hänt, frågade jag. Är det nåt som har hänt plötsligt, eller? Du var på nån undersökning för den där förkylningen som aldrig släppte eller, är det det? Operation?
Det verkade inte troligt att något så simpelt som en ihållande bihåleinflammation skulle kräva operation, men vad vet jag.
- Jag har en tumör, sade hon och vände sig mot mig. En tumör i näshålan, det var inte en polyp som de trodde. Utan en tumör.
Hon drog djupt efter andan och jag såg hur det glittrade i ögonvrån på henne.
Jag kunde inte säga någonting, vad skulle jag säga? Vad kan man säga?
- De kommer att op... de måste ta bort..., började hon men rösten bar inte och tårarna rann, jag kände en hård klump i halsen och sträckte tafatt fram armarna mot henne.
Hon tog mig i famnen och jag kände hennes tårar mot min hals.
- Hur... hur är det, frågade jag. Vad betyder det, går det att operera, är det så pass... det är inte hopplöst?
- Hela... hela käken på hö...höger...
Polypen som det kanske varit men tumören som det i alla fall var nu, den satt i käkbenet. Den var inte i närheten av ögonhålan, men det är med nöd och näppe, två veckor till så hade kanske hela ögat varit förlorat. Förhoppningsvis är det inte det nu. De kan inte veta säkert, tydligen, men det ser lovande ut, för ögat alltså. För alltihop faktiskt, eller tydligen ska jag kanske säga.
Och morsan är inte ett dugg orolig för operationen, hon tror inte det är någonting att oroa sig för, det där ska bara bort och sedan är det bra med det, men hon är helt förstörd över vad som ska hända med hennes ansikte.
Med ansiktet? Vad är det, i jämförelse, tänker jag då.
Hon kunde knappt få fram orden för att prata om vad som skulle hända när halva överkäken ska försvinna. Tumören viftar hon bort som om det handlade om en vårta som skulle frysas och avlägsnas från ett obekvämt ställe på kroppen. Hon tänkte bara på hur hon skulle se ut efteråt, halva ansiktet borta... kan det bli så illa? Rädd att hon ska känna sig som ett monster...
Jag kände mig helt tom. Jag minns inte ens att vi gick hem, resten av vägen. Jag minns inte vad som hände igår kväll, jag vet inte vad jag ska känna, vet inte vad jag tycker.
Vad ska man tro?
Vad törs man tro?
Vad fan betyder allt smått skit man går och irriterar sig över i vardagen, egentligen?!?
I jämförelse, alltså. Va?
Men vakna då...
Aktuellt humör: chockad
Onsdag 30/12, 2000, kl 08.30
Operationen gick bra.
Vad nu det ska betyda, men hon lever i alla fall. Jag skulle åkt hem i förrgår, men hur skulle jag kunna? Vi har varit här, väntat på att hon ska komma tillbaka, först oron för att hon inte skulle, operationen alltså, och sedan väntat på att hon ska vakna. Ja hon har väl vaknat, i princip i alla fall, men vaknat så att man kan prata med henne. Se att hon hör vad man säger, alltså.
Farsan stannade hela natten, första natten, men nu ska det tydligen vara stabilt, vad det nu betyder. Vi har turats om att sitta här och vänta, fast brorsan har inte kommit hem än. De kommer inte förrän efter nyår, kan du fatta, de ville inte berätta bara för att de faktiskt skulle åka, han och hans tjej. Jag fick inte berätta sade hon, jovisst. Gjorde jag förstås ändå, men i alla fall, han behöver inte åka hem i förtid.
Stabilt...
Har du hört det någon gång?
Läget är stabilt... Betyder inte ett smack. Personen i fråga ligger i koma, hjärndöd, kommer aldrig att vakna. Men läget är stabilt. Jävla sjukhusterminologi, säger jag.
Läget är allvarligt men stabilt, ja då kan man lika gärna boka in begravningsentreprenören med en gång.
Fast för morsan är det inte allvarligt. Läget alltså, tvärtom.
Tydligen.
Alltid... alltid något.
Ja, så idag är det i alla fall meningen att hon ska vakna.
Fan tro't.
Eller läkaren då, vilket som. Dropp, inkapsling av hela ansiktet, transplanterad hud på kinden från... nån annan del av kroppen. Och inga tänder, omöjligt att stänga munnen, konstant torr, och får inte dricka. Kanske lika så bra hon inte är riktigt vaken än...
Sedan planerar de för strålning, kul. Inte för att de tror det behövs men för att det görs ändå, som en extra säkerhet.
Och ögat ska ha klarat sig, tårkanalerna kanske inte men synen är troligen ok. Tydligen har halva ögonhålan försvunnit, hela benet under ögat men ändå inte så att det inte kan hållas... hålla sig på plats. Begriper inte riktigt vad det är de berättar, det känns overkligt. Ett slags brygga uppbyggd som ska ersätta käkbenet då. Just nu nån slags stoppning innanför kinden för att stabilisera under tiden det läker. Kan inte äta på ett par veckor, dropp är det som gäller. Dropp och torr mun...
Så nu är det dags att vakna...
Kanske inte bara för morsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar