Kapitel fem

God. Morgon.
Aktuellt humör: dimmig

Tisdag, 12/1 2010, kl 06.59

Jag pratade med Emma precis.
Emma
Långben

Hon ringde. Ville fråga lite om dagens arbete.
Jag sa förstås att hon fick ringa igår, men... Mmm. Hon kan nog ta hand om ungarna, det tror jag. Idag i alla fall.
Jag mår inte bra.


Feber
Aktuellt humör: illamående

Tisdag, 12/1 2010, kl 9.59

Vaknade av telefonen. Spydde. Det var Sara, på mobilen. Hon ringer senare.


Banankontakt, mobilkontakt
Aktuellt humör: sömnig

Tisdag, 12/11 2010, kl 19.45

- Hej!
- Hej...
- Mår du bättre nu?
- Nej, det vet jag inte. Hur menar du?
- Jag menar om du har återhämtat dig, om du orkar prata?
- Mm. Jovisst.
- Bra. Jag och Simon kommer på torsdag eftermiddag, okej? Och stannar tills på lördag morgon. Du vet han ville se matchen nu, på Scandinavium.
- Mm. Linköping.
- Ja. Jag har ordnat biljetter.
- Ok, vad bra.
- Ja. Vi tänkte gå på bio på fredag, och se Avatar. Den visas i 3D, jag har inte sett någon sån film än, har du det?
- Nej. Eller jo, Tunnisen ville se Bolt när den kom, i våras var det väl. Det var väl rätt okej, kanske inte värt en massa extra men...
- Mmm. Och Hanna hade sett den där världsomseglingen i underjorden, va?
- Jaså? Det vet jag inte.
- Jo, det berättade hon om.
- Okej.
- Och hon berättade om din kollega. Ture Sventon, kallade han sig verkligen så?
- Jo, hehe. Eller Temla, Ture Temla.
- Mm. Vad otäckt, det är så lätt hänt eller hur?
- Ja. Men i och för sig, man får nästan skylla sig själv om man går nerför isklädda trappor i mörkret sådär. Jag menar, det är ju inte som om han... ja, blev påkörd bakifrån direkt.
- Av en rattfyllerist.
- Mm. Eller nåt.
- Men det var han som brukade hjälpa dig i din klass, väl?
- Jo. Jo, det var det. Och han hade klassen före det, mellan trean och femman.
- Hur går det nu då?
- Nej, men det gick bra. Det är klart redan, hon var redan på skolan. En vikarie. Skulle haft en annan klass denna veckan bara, men... Nej det blev klart med en gång. Glasklart.
- Vad bra, hur verkar hon då?
- Ja, du... Vad ska jag säga... Jag tror aldrig jag sett nån som gjort ett sånt intryck på en ny klass, med en gång.
- Jaså? Sofia sa att hon var skitsnygg?
- Nja, jo det var hon väl. Är. Ja det var väl inte bara därför, men hon var väldigt bra på att presentera sig, gick runt och tog dem i hand och såg dem i ögonen och lärde sig deras namn, rakt upp och ner.
- Jaså? Det är inte så lätt. Fast hon hade kanske fått klasslistan i förväg?
- Haha. Amen... haha ja det hade hon säkert, det hade jag ingen tanke på. Skulle inte förvåna mig, rektorn gör vad hon kan för att underlätta. Hon hade säkert gett henne skolkatalogen, haha.
- Förstörde jag din illusion nu?
- Haha. Ja, jag var rätt imponerad, faktiskt. Jo.
- Mm. Det är skönt att höra dig skratta, vet du.
- Mhm. Jo. Men du vet, det är...
- Nej jag vet, men det gör i alla fall ingen skada, eller hur.
- Nej. Antar det. Inte.
- Va?
- Äh, strunt i det.
- Mm. Men vi ses på torsdag då, okej?
- Visst.
- Lovar du att du tar det lugnt nu?
- Ja ja. Jovisst.
- Han räknar stenhårt med dig, det vet du va?
- Ja. Jo jag vet. Men det ska nog gå bra.
- Okej. Då sar vi så, då.
- Ja.
- Hälsa till de andra, det gör du va?
- Jo. Visst.
- De' sar vi.
- De' sar vi. Hejdå, Sara.
- Hej.

I'm a Barbie girl
Aktuellt humör: trött

Onsdag, 13/1 2010, kl 14.59

Ensam.
Igen.
Ingen hemma än.
Satt en lång stund med Emma efter lunchen när klassen hade gymnastik och slöjd, vi gick igenom terminsplaneringen. Hon verkar riktigt bra. Skärpt, ödmjuk men inte rädd för att föreslå egna idéer. Det gillar jag. Och hon har verkligen kommit in bra med de andra klasserna också på en gång, jag pratade med Elsbritt på lunchen, hon var också nöjd. Det är hon som har femman i vårt spår.
Hon påminner mig lite om Sara, Emma alltså. Bortsett från att Sara är lika mörk som Emma är blond. Men det är nåt med gröna ögon...

Sara, ja. Hon har alltid varit, vad ska man säga. Vi har alltid varit nära. Ända sedan vi träffades första gången, ja det vet jag inte ens när eller var. Jo, var, det kanske jag kan gissa. Men när, inte annat än att det var längesen, på den tiden då jag bara var en tanig försagd skugga, brorsans lillebror och inte så mycket mer. Han tog plats för oss båda, typ. Och Sara, hon tog hand om mig. Ibland har jag tänkt att det var för brorsans skull som hon brydde sig. Om mig, alltså. Fast det blev bara mer, alltså vi var mycket närmare varandra efter att hon blev ihop med brorsan, när jag gick på högstadiet. Och kanske ännu mer efter att de gifte sig och fick Simon. Hon är som en syrra, den storasyrra jag aldrig haft.
Och det är skönt att ha henne kvar, att prata med. Det blev ingen skillnad för att jag gifte mig eller för att hon och brorsan skilde sig. Inte mellan henne och mig. Och hon och min fru blev kompisar med en gång när de träffades, ja liksom Sara och brorsan alla är ju med i samma kompisgäng, Angelica och Patrik och de andra. Min fru kom ju "utifrån" om man säger. Kanske är det därför. De Sara gillar bäst, de hon verkligen gillar, det är inte bara min fru. Brorsans bäste kompis, hans fru också. Kom in i vårt gäng, utifrån så att säga. Det kanske är grejen. Eller så råkar de två bara vara de smartaste hon känner. För Sara är det, hon är nog den smartaste människan jag träffat. Skulle kunnat göra vad som helst, ja hon doktorerade förstås, men hon kunde nog valt att jobba med precis vad som helst, och hon hade klarat det precis lika bra. Och sen kan hon förstås vara rätt spydig mot såna människor som hon inte gillar. Korkade människor, det är det värsta hon vet, fåniga och tillgjorda, haha.

Men ett tag var jag orolig för henne, det var innan de skilde sig, men efter att Simon var född. Hon blev väldigt dyster och inåtvänd. Deprimerad. Det var jobbigt. Hon har alltid gjort allt samtidigt, pluggade till exempel dubbla kurser tror jag, inne i Lund. Extra jobb på fritiden och sådär. Men plötsligt lade hon av med allting annat än jobbet. Och blev ännu bittrare, eller bitskare, mot dem hon inte gillade. Och särskilt mot brorsan. Jag vet inte vad som hände mellan dem egentligen, jag skulle aldrig drömma om att fråga henne, och egentligen tror jag inte brorsan vet själv. Han verkade mest förvånad när hon ville skiljas. Det kändes konstigt, då. För man kunde inte komma åt henne. Hon var så avvisande, kallsinning eller vad man ska säga. Mot omvärlden. Det var nåt stort forskningsprojekt hon hade avslutat, hon forskar ju... Och nåt stort internationellt projekt som var klart.
Efter det blev det annorlunda.
Klart, hon hade ju jobbat hårt med det. Och länge. Blev kanske som en naturlig reaktion, jag vet inte. Gick in i väggen...Utbränd ...
Idag kallas det visst utmattningsdepression. Man är så trött att man blir deprimerad, tja, jag vet inte. Man ska inte bli det om man kan låta bli, så mycket lärde jag mig. Hon var bara inte med på nånting vi gjorde. Orkade inte, ville inte. Och det tog flera år för henne att komma ur det där. Då bodde vi ju fortfarande i Strand, vi umgicks mycket mer då. Hanna var inte mer än nåt år, Simon var hennes bäste lekkompis. Hennes "bobo". Storebror. Jag tyckte det var rätt passande, haha. Min extrasyrras påg var min tös extrabrorsa...

Nu kommer Tunnisen hem hör jag, hon har väl varit iväg och åkt tefat. Jag kallar henne så, yngsta tjejen. Tunn som en sticka, lång som en stör... Det är mitt smeknamn på henne, och hon gillar det. Tyvärr. Ja, tyvärr, för hon vill vara så tunn. Fotomodellstunn, inte för att hon vill se ut som en fotomodell men för att hon inte vill bli tjock. Smal som en Barbiedocka, en sån man kan dra kläderna på och av kroppen, utan att knäppa upp byxknapparna. Då är hon nöjd, det är så praktiskt att inte behöva...
Jo hon säger till och med så, haha. I'm a Barbie girl... Den spelar hon när hon spelar Sims till exempel. Sims, suck. Skapa dig din egen drömvärld...
Men det ger sig väl när hon kommer i puberteten, lär väl förhoppningsvis få lite av sin morsas höfter. Hellre det än min mage... Hellre tunn än för mycket bilringar runt magen, så länge hon inte är för tunn.
Ett tag var vi oroliga, skolsystern noterade att hon växte för mycket på längden men inte tillräckligt på bredden. Eller i vikt, då. Det var fram till i våras. Sedan har hon ätit ikapp en del. Eller inte vuxit på längden lika mycket, kanske. Men hon är fortfarande en Tunnis...
Min Tunnis.

Det värker lite i benet idag, slog i när jag klev ur taxin.


Jag förstår. Inte.
Aktuellt humör: ledsen

Onsdag, 13/1 2010, kl 19.59

Såg nyheterna. Jordbävning på Haiti. Fruktansvärt.
Jag
Satt
Och
Grät
Jag minns bilder man sett, sett och glömt, eller åtminstone förträngt. Bilder på sörjande, på sökande, bilder på offer. Föräldrar som sörjer sina barn, barn som inte förstår var deras föräldrar blivit av.
Övergivna.
Utsatta.
Ensamma.
Gråtande.
Blödande.
Trasiga.
Plötsligt, oåterkalleligt, obarmhärtigt, oförsonligt, otroligt, oturligt, oerhört, obeskrivligt plötsligt.
Från en sekund till nästa, från glädje och lycka, från skratt och kärlek, från värme och närhet.
Till katastrof och elände.

Hur klarar man nåt sånt? Hur kan man fortsätta, när man lämnas kvar, när man är den som står där i ruinerna, sitter, ligger, blöder... utan att förstå, utan att kunna greppa vidden av vad som hänt?
Jag förstår det inte.
Och ändå så gör folk det. Ändå så finns det de som reser sig från förödelsen, reser sig ur askan, reser sig och borstar av sig och säger, okej nu tar vi nya tag...
Jag förstår det inte.
Folk som förlorar hus och hem, meningen med sitt liv, sysselsättningen, framtiden, dåtiden för historien försvinner också, minnena som man samlat på sig, tillvaron så som man byggt upp den, folk som förlorar sitt livsverk, bortblåst på ett ögonblick.
Hur går man vidare? Jag förstår det bara inte.
Men jag förstår dem som inte orkar. De som sjunker ner i apatiskt vegeterande, uppgivenhet, hopplöshet, depression. Det räcker nu. Jag vill inte vara med längre. Stanna. Backa bandet. Stoppa världen, jag vill hoppa av...
Skogsägare efter stormarna, Gudrun och Per som norrmännen döpte dem till. Tog livet av sig när deras livsverk var borta. Flyktingbarn som sett anhöriga dödas, våldtas, lemlästas, som inte orkar längre, som stänger av, stand by, kroppen stänger av, vegeterande apatiska barn som hoppats på frälsning eller åtminstone lugn och ro, som litar på att deras anhöriga, föräldrar om de haft sån tur, eller ensamma, som litar på att de blir omhändertagna, längtat efter att få återhämta sig, hitta sig själva. Men som istället drabbas av tjänstemannafasadens kalla hand: Vi följer gällande bestämmelser.
Var god dröj.
Var god återkom senare.
Var god återvänd. Dit du kom ifrån helst, det ordnar sig säkert... Simulant!

Nej fy fan, säger jag. I Haiti, de säger inte på Haiti på nyheterna, utan i Haiti. I Haiti har en massa människor gjort allt det där. Rest sig ur askan, börjat om. Stormarna och översvämningarna ödelade landet förra året. En del har återuppbyggts. Folk reser sig ur askan, går vidare. Och då kommer en jordbävning, som grädde på eländet... Moset, alltså. Förödelsen. Förvärras.
Hur reser man sig när man drabbats av nåt sånt?
Jag förstår det inte.
Inte ens cancer... inte ens ett sådant personligt, omskakande, omvälvande, oförsonligt lidande som man genomgår kan liknas vid en sån katastrof. Tror jag. Jag vet inte, förstås. Jag vet bara hur morsan reagerat... Cancer, det är ingenting att oroa sig för. Säger hon. Det klarar vi av. Sedan kan vi gå vidare... För visst, man kan klara av cancer, det finns det många bevis på. Folk som kämpat ner cancern, som på ren viljestyrka kämpat ner den där dödliga försåtliga osynliga fienden som smyger sig fram i det fördolda, i tysthet, obemärkt, oanad. Smyger sig på och slår till. Kanske har man anat det, kanske inte. Men de besegrar det likafullt.
Alla gör inte det, gu' bevars. Alla överlever inte cancer. Och alla lider å andra sidan inte heller av det. Men det finns förstås de som gör det. Som lider, och som dör. Men till och med bland dem som man kunde tro skulle förlora kampen, så finns det de som vinner, mot alla odds, alla läkarvetenskapliga förutsägelser till trots. Jag menar inte att man kan förringa någons lidande, men jag förundras över dem som inte låter sig slås till marken av sådana personliga eller samhälleliga katastrofer. Som cancer, eller jordbävningar. Det är kanske samma sorts människor, de som reser sig ur askan, och de som inte låter sig slås ner av sjukdomar.
Vilka hjältar!

Vad har jag gjort? Jag har brutit benet, i somras, råkade ut för en olycka och bröt benet, fick ligga på sjukhus ett litet tag. Det var tråkigt, för terminen hade precis börjat, jag hade precis kommit ihopa mig med min klass, som jag tog över efter Ture Temla. Så hamnade jag på sjukhus. Benet värker fortfarande ibland, jag har svårt att gå långa sträckor nu, men jag tränar upp det så gott det går. Ett steg i taget så att säga...
Det värker lite idag. Det blev kallare idag, jag tror det påverkar. Var bara knappt fem minus igår, men inatt blev det ner mot femton minus igen. Jag vet inte, kanske inte har så mycket med vädret att göra.
Men i alla fall, det är inte så mycket att tjafsa om. I jämförelse...
Spik i foten? Du ska inte snacka om spik i foten... Som Hasse och Tage sa, haha.
Men det är också nåt som Dalai Lama har sagt: hur eländigt du än tycker att du har det, så kan du vara säker på att det är nån som har det värre.
Jag vet bara inte hur man ska kunna använda det som tröst för en själv.
Jag
Förstår
Det
Inte