Kapitel fyra

Nyårsafton
Aktuellt humör: hungrig

Lördag, 9/1 2010, kl 21.00

Eftersom vi var kvar i Strand hos farsan på nyår så åkte vi hem till Erika och Uffe. Det var deras tur att hålla skivan...
Förra året var vi kvar i Ekhaga, med några nya vänner och grannar.
Det var nog första gången sedan vi var femton sexton eller så som vi inte var ihop med gänget i Strand.
På nyår.
Eller kanske inte, nån gång när vi hade träffats och inte varit ihop så länge kanske vi gjorde något annat. Medan vi gick på seminariet.
Jag trivs egentligen bra på Sannegårdsskolan. Det är bra med en skola där eleverna är kvar länge och de små kan lära känna de äldre. F-9. Förskola till nionde klass.
Hemtrevligt.
Och eftersom den är så ny så kan den fortfarande formas.
Av
Oss
Lärare

Men jag saknar Strand. Är det konstigt? Eller är rötterna bara för djupt rotade i myllan? Sveriges bästa åkerjord, på Lundaslätten och runt i kring. Nu ska det bli ännu mer bostäder och inflyttningar och ESS och världens ögon riktas mot Lund. Europas Spallations Source. Heter det så?
Helt fantastiskt, egentligen. Att det hamnar i Sverige. I Skåne. I Lund.
Är det bra?
Jag vet inte.
ESS+S till och med.
Skandinavien.
Eller Sverige?
Skåne...?

Strand.

Det var gott att komma hem till Erika. Hon är skön. Hon tar hand om en. Tar hand om alla. Patrik och Angelica var där, förstås, med sina grabbar. Vi brukade åka på semester med dem, de två äldsta är lika gamla som töserna. Gick i samma klasser, innan vi flyttade. Vi brukade alltid skämta om att de tvunget skulle bli ihop, alla fyra. Eller två och två.
Fast
Nu
Är
Allt
Annorlunda

Man känner sig inte lika tillfreds när man inte träffas varje dag, antar jag. Som kille och tjej, i den åldern. 11-12 år...
Förresten kan man nog inte bli kär i nån som man känt sen man gick i blöjor, eller? Det finns ju typ inga mysterier kvar att upptäcka...
Det är annorlunda som med Hanna och Natalie, men de träffas fortfarande rätt ofta. Har varit med varandras familjer på semester och så. Min äldsta tjej alltså, Hanna. Och Pias tjej, Natalie...

Angelica ska ha ett barn till.
Det blir spännande, tre pojkar, blir det en tjej nu? Det är det hon vill, sade hon. Hon hotade Patrik att fortsätta tills de fick en tjej, haha.
Man kan ju alltid adoptera, sa jag till honom.
Skulle inte förvåna mig om han bestämmer sig för det, han gör allt. För henne. Fan, han är min bäste vän och jag saknar honom jävligt mycket. Man kan fan inte prata med varandra på telefon på samma sätt.
Det funkar inte.

- Hej tjejer, sa Erika till töserna och hjälpte dem hänga upp sina kläder när vi kom. Vad kul att ni kunde komma ikväll, det är så sällan vi träffas ju. Josefina blev jätteglad när jag sa att ni kom ikväll.
- Tack, sa Hanna. Är hon däruppe?
- Ja de tittar på en film, tror jag.
- Hej Sara, sa jag när hon kom ut från det lilla rummet intill hallen.
Hon stannade till och vände sig mot oss, hon såg på mig med sina kalla gröna ögon.
- Hej, sa hon kort.
- Vad gott att se dig, sa jag och försökte mig på ett leende.
- Jo, sa hon. Detsamma. Hej tjejer, tillade hon.
- Simon är inte här eller, frågade jag.
- Nej, svarade Sara. Han är med några kompisar ikväll.
- Just det, sa jag. Första gången, va?
- Mm, sa hon med antydan till ett leende som snabbt försvann.
- Men ni kan lita på honom, inte sant, sa Erika och log. Och om inte annat är Linnea med och håller koll på honom, eller hur, tillade hon.
Det dundrade från trappan och Josefina kom springande, en hoppig skuttig sjuåring med stort yvigt lockigt rödblont hår.
- Hej! ropade hon och kastade sig i Hannas armar.
- Hej Fina!
- Mamma de kan väl sova hos mig i mitt rum i natt, kan de inte det?
- Det är klart de kan sova över, om de vill, sa Erika.
- Jaaaa! Kom med upp ska jag visa vad jag fått i julklappar, de är jättefina!
- Okej.
- Fast vi måste skynda för det är reklam nu, vi ser på Sand ovv muskik. De har precis flytt nu, är jättespännande!
Hon sprang före dem upp på övervåningen och vi gick in i köket för att hälsa på de andra som redan satt där runt bordet. Angelica kom fram och gav mig en lång kram.
- Hur är det med din mamma, frågade hon.
- Jo det ser bra ut, sa jag. De lyckades operera bort allt, tror de. Så nu är det bara återhämtning som gäller.
- Vad skönt, det var så otäckt när vi hörde vad som hänt...
- Mmm. Men det kunde nog varit mycket värre, tror jag.
- Tjenare grabben, sa Patrik och kom fram med ett par färdigblandade drinkar. Nu ligger du efter förstår du så de är bara att sätta fart... Gott nytt år!
Han räckte över den ena och vi skålade.
- Gott nytt år, ropade jag till de andra. Skönt att vara hemma igen...

Det var så det kändes. Det är där jag känner mig hemma. Men vad kan man göra...?

Morsan verkar hämta sig. Jag var lite orolig då, på nyår, men efter att brorsan kommit hem så har hon börjat röra på sig. Sköterskorna var riktigt imponerade, sade farsan när han ringde nu. Så det ser faktiskt bra ut.
Han väckte mig. Farsan. Eller alltså jag vaknade av att telefonen ringde. Jag minns inte vad jag gjort idag. Jag minns inte vilken dag det är. Lördag, sa han. Jag tror honom, han brukar ha rätt. Han sa att hon skulle få åka hem imorgon, morsan. Hem på permission kallar dem det, ska fortfarande åka in en gång om dagen, för träning och uppföljning. Men hon har fått bort bandaget i ansiktet och hon kan äta själv, eller dricka då. Flytande föda. Men fan vad skönt att höra...
Och jag ska börja jobba, på måndag. Nytt år. Nya möjligheter.
Tja...


Vinterskor och snor
Aktuellt humör: svettig

Söndag, 10/1 2010, kl 14.59

Jag går ut i skogen nu. Har köpt ett par riktiga vandringskängor, av dagens högteknologiska snitt. Inte som mina gamla Graningekängor, med helgummerad nederdel och läder man gick och smorde in i fett innan och efter varje vandring. De läckte aldrig, det var gummisulan som gav sig. Efter tjugo år... Sprack av torka, när jag inte längre använde dem var och varannan helg. De nya är förstås med gore-tex, dessutom skinn av Jak-hud - ska tydligen vara extra isolerande, som jakar ute på sibiriska tundran. Ecco... de måste ju testas.
Tvärs över kvarteret, över vägen vid busshållplatsen och runt hörnet, så är man inne på skogsvägen. Man kan gå i timmar, man kan gå en kort kvart, eller en halvtimma längs stigarna i skogsbrynet närmast husen. Man kan gå rakt igenom Änggårdsbergen till Botaniska trädgården, eller vika av ner från bergssidan mot Slottskogen. Vi brukade gå en promenad här ett par gånger i veckan, förra vintern och i våras. Allihopa, minst en gång på helgen, med lite matsäck eller i alla fall lite att dricka, kex och bulle nån gång ibland kanske. Ibland bara jag och min fru, mitt i veckan.
Jag går längs vägen, uppför backen nedanför höjden med den gamla bronsåldersgraven. Stenkumlet. Det finns gott om fornminnen här, en del fornborgar med vidsträckt utsikt över dalarna runt omkring. Nu är det nästan tio grader kallt, det blåser en del och drar runt öronen. Jag hittade inte min mössa när vi kom hem så jag fick gå och köpa en ny. Ganska tunn, går att ha under cykelhjälmen men ändå varm nog att hålla öronen ofrusna i vinden. Fast det är rätt gott att dra upp kapuschongen, det blåser rätt bra nerför denna långa backen, rakt från norr. Det är knappt tre decimeter snö, hårt frusen härligt knarrande under kängorna. Det fryser lite i näsan, jag tog med pappersnäsdukar ifall snoret börjar rinna.

Jag tänker på vargarna.
Här i Änggårdsbergen finns en del vilt, Linus berättade om älgen de överraskades av vid skolan på andra sidan berget, i Bifrost. Men här finns förstås inga rovdjur...
Det är helt sjukt tycker jag, kan lobbyister verkligen ha sånt tryck att regeringen faller till föga, som att besluta om vargjakt? Eller är det bara centerpolitiskt valfjäsk för att visa att man visst bryr sig om boskapsbönderna ute i vargmarkerna?
Se här, vargar måste finnas, men vi låter er skjuta av några stycken nu... Nej det är nog jägarlobbyn som trycker på.
Jakt, bah.
Slakt, säger jag.
Vad var det, 10000 jägare ute för att slakta tjugo vargar? Nästan alla skjutna första helgen, de hade inte en chans... Jag tror det handlar om konkurrensen. Jägarna vill ha älgar och hjortar för sig själva, med en stark vargstam kanske det inte ens skulle behövas någon älgjakt i vissa skogar, hemska tanke.
Vildsvin är ett mycket större problem egentligen. De sprider sig från söder och norrut, bökar sönder grödor och skogsplanteringar. Har inga fiender. Ynglar av sig i en oerhörd takt. Men jägarna har ingen avans på att sälja vildsvinskött, när vanlig "hederlig" grisuppfödning ger så billigt kött. Alltså, eller åtminstone tydligtvis, så finns det i vart fall inget intresse bland landets jägare att ge sig på vildsvinsstammen. De är tydligen svårare att fälla. Är de rädda, rent av?
Vargen har förstås synts i Västergötland och Småland, till och med en och annan i Skåne. Vad var det förresten, vargarna i Skånes Djurpark rymde, så alla fick avlivas? Alfatiken smet, och en gång fri så hålls hon inte kvar. Så då smiter de andra också, och alla fick dödas. Tragiskt. Men det kan jag ha större förståelse för, de vargarna hade inte fungerat som vilda vargar om de kommit ut. Fast å andra sidan hade de kanske hittat några vildsvin att tampas med ?
Nej, vargjakt handlar nog mycket lite om att förädla inaveln med friskt blod från Finland och Ryssland... det handlar nog mer om jaktens adrenalinkickar och köttförsäljning för jägarna...

Jag måste sätta mig och jobba lite ikväll. Kommer en ny kille till klassen, får göra lite kul så att han kommer in bra. Sedan är det förstås bara att fortsätta från i höstas med matematiken. Usch nej bort med det där, det är inte därför jag går här nu.
Bara andas, in genom näsan, fyll lungorna, blås ut genom munnen. Andas in genom näsan, vila på inandningen, andas ut, vila på utandningen, och om igen. Om igen. Igen. Andas, töm tankarna, rensa hjärnan, andas in vila ut vila, om igen... om igen... andas...
Andas
In
Ooooch
Andas
Ut
Ooooch
Andas...

Hanna har läst ut sin bok. Tre gånger, fast de två sista bara höjdpunkterna. Får skaffa henne några nya, tänkte få henne att läsa Svindlande höjder, börja intressera henne för klassikerna. Fast då börjar hon med vampyrerna igen, kanske, haha. Jag minns hur vi brukade läsa tillsammans, jag läste högt innan hon somnade, Harry Potter framför allt. Vill hon inte längre. Synd, det var mysigt. Båda tjejerna, läsa dem till sömns...

Brorsan ringde innan jag gick, hade kört morsan hem. Hon tyckte det var jäkligt skönt att komma hem. Rena rama turen hon kunde åka, de hade fått calicie nu på avdelningen. Vilket slit...
Vinterkräksjuka...
Isolera patienten med bacillen eller vad det är. Virus? Personalen springer och byter kläder, duschar i handsprit...
Inne på Blocket har de problem med resistenta bakterier. Usch.
Hamna inte på sjukhus om du kan undvika det!
Har en kollega på skolan som gick och trillade i förrgår, han halkade ner för en trappa vid Korsvägen, bröt handleden och slog skallen. Hamnade på Regionsjukhuset. Undrar hur det går för honom, förra vintern hade de calicie i fyra månader på en del avdelningar däruppe.

Jag känner mig väldigt konstig till mods. Det är nåt som inte stämmer.

Jag har inte cykeln längre, den blev kvar på skolan. Får ta bussen imorgon, och det här jäkla biljettsystemet de infört... Västtrafik. Vad ska man säga? Ska jaga gratisåkare, alltså måste man checka ut när man kliver av bussen, om man åkt mer än två zoner, tre zoner från Mölndal till Göteborg och hundra människor som ska av bussen samtidigt och byta, stopp och trängsel och så missar man att checka ut, då ska man hitta en annan buss fattar inte vad de tänkt. Simpelt för månadskortsanvändare och de som åker bara inom Göteborg. Hopplöst för pensionärer och de som åker sällan och över zongränser, som jag.
Vansinnigt.
Jag cyklar väl hem då.

Helena Jonsson kom på pallen idag igen, skidskyttehoppet nummer ett i OS. Och ändå missade hon ett skott i stående. Hon får nog minst en medalj, vore kul för henne om hon kunde kopiera ACOs bedrift och vinna guld...
Utförsåkning är ju heldött numera, Anja Pärson får kriga sig nerför backarna men skulle inte förvåna mig om hon plockar en medalj igen i OS. Bäst när det gäller...

GM börjar avpolletera SAAB, bakbinder händerna på den svenske chefen genom att utse en likvidator. Tror de vill ha den avancerade produktionsanläggningen i Trollhättan för en spottstyver, till sina egna bilar. Och leker med de svenska arbetarna som slängs mellan hopp och förtvivlan...
Även om nån köper företaget så är jag rädd att det inte blir mer än tillfällig lindring.
Nej, risken är stor att många av Västra Götalands kommuner kommer att gå under, jobben försvinner pensionärerna blir för många, varken unga eller 50+ får jobb. Inte bara i Trollhättan. Kanske vänder i år, nya jobb som dyker upp. Vem vet, nä fy fan vad dystert...

Jag står på krönet av en lång åsrygg, solen ligger precis över trädtopparna på andra sidan ravinen fy fanken vad vackert...
Sånt här gör livet värt att leva.
Mmm....
Suck.


Ready set go
Aktuellt humör: förväntansfull

Söndag, 10/1 2010, kl 23.30

Vi grillade en lax ikväll. Simpelt, krydda den, in i ugnen. Stekte pommes frites till, töserna gjorde sallad och en vitlökssås.
Gott.
Lite vin till, Dolce Vita Monica, ett KRAV-märkt vin, riktigt gott faktiskt. För att vara så billigt.
Har spelat lite MMOGs nu, alltså multiplayer online games, det är kul man lär känna folk från tvärs över jorden.
Allt klart för imorgon, tror jag. Borde ha lagt mig lite tidigare förstås.
God
Natt


Glasklart
Aktuellt humör: föryngrad

Måndag, 11/1 2010, kl 19.59

Jag pratade med rektorn i morse. Hon är bra, hon har sannerligen ingen lätt uppgift, fördela de små resurser som kommunen har råd att dela ut.
Sedan har hon organiserat ett väldigt bra program för att förebygga mobbning, så att eleverna själva tar stort ansvar för att skydda dem som blir mobbade. Mobbning kommer nog alltid att förekomma. Men det behöver inte leda till att en elev går och lider i månader eller år. Hon har organiserat eleverna som mobbningspoliser, och de tar det på stort allvar. Jag menar, vi turas om att gå ute på rasterna, som rastvakter, några pass i veckan. Men man kan inte vara överallt, och inte hela rasterna. Man måste ju tillbaka in och förbereda lektion och så, till exempel. Så mobbningspoliserna är kvar sist, och varje rast är det ett par grupper ute, en för varje spår. Alltså, ett spår är tre-fyra klasser där lärarna samarbetar lite extra, med lektioner i varandras klasser, för att kunna jobba med halvklasser, och ibland lektioner tillsammans. Kan vara en F-klass med en etta och tvåa, eller en sjua sexa femma som vårt spår är. Det är en bra arbetsform också, både för eleverna som får fler lärare att vända sig till, och för oss som får bättre möjlighet att vara flexibla med undervisning för de som behöver extra. Och med extra så är det ju såklart både för de som inte riktigt hänger med, som för dem som sitter och har långtråkigt för att det är för lätt.
Ja, i alla fall så funkar kamratstödjarna väldigt bra. Det heter såklart inte mobbningspolis, fast en del elever kallar det så. Ungefär hälften av eleverna på skolan är med och jobbar som kamratstödjare. Och det är det som är den stora skillnaden, jag har sett många exempel på andra skolor där man utser en eller två i varje klass som ska vara kamratstödjare. Det blir sällan något verkligt effektivt hjälpmedel mot mobbning, för de som inte är det bryr sig inte om att ta det där ansvaret att skydda någon som blir mobbad. Men när halva klassen är engagerad och turas om att gå som rastvakter så blir det en helt annan grej. Det accepteras inte att någon mobbas, och de andra i klassen står inte tysta bredvid när någon blir mobbad, tysta för att inte själva råka illa ut, tysta för att de inte vill sticka ut från mängden. De visar sitt stöd för den som blir mobbad. På vår skola är det mobbarna som sticker ut.
Och det är den andra anledningen till att det fungerar så bra, tror jag. I och med att vi har i princip dagliga diskussioner om hur det fungerar mellan eleverna, så är det ingen som tycker det är taskigt att inte berätta om nån mobbing, alltså att hänga ut den som mobbar. De inser att det tvärtom är tystnaden som är taskig, och istället så kan vi ta hand om mobbaren. För problemet med mobbning är framför allt att om man stigmatiserar den mobbade så fortsätter mobbarna i godan ro. Men i och med att vi ser vad som händer så tidigt och jobbar så tätt ihop i spåren, så är det mycket lättare att förstå vilka det är som mobbar andra, och sätta sig med dem och diskutera anledningen till att de mobbar. Och rektorn är alltid med i det här. De som mobbar får göra särskilda arbetspass där de hjälper till på skolan, tvätta bort klotter, rensa rabatter på skräp och sådant. Och de träffas i samtalsgrupper med äldre elever som gör att de kan få ett utlopp för de känslor de bär på, det som gör att de måste bli av med sin aggressivitet och som resulterar i att de mobbar andra.
En sak som är slående tydligt är att de som mobbar andra så gott som alltid har nåt oroande i sin hemmiljö, nåt som de inte kan kontrollera och som gör dem oroliga och frustrerade. Och till mobbare. Inte sällan är det förresten samma elever som går och klottrar, men städarbetet är aldrig kopplat till att man klottrat. Det handlar alltid om att ge tillbaka till skolan, och det visar sig att de faktiskt gillar att göra det. Det blir mycket mer deras egen skola. Alla tillsammans...
Jo, hon är bra på det sättet, rektorn.

Vi pratade om julledigheten, hon frågade hur vi hade haft det och berättade om sin köldresa till Idre, under tjugo grader, lite väl bra för utförsåkning. Jag kunde inte med att berätta om morsan.
Är det konstigt? Borde man?
Jag tycker bara så illa om påklistrad medlidsamhet. Jag menar, det är inte jag som har cancer, och de har knappt ens hört talas om morsan här. Känner henne inte. Vad betyder det att få höra "å vad tråkigt att höra, hoppas det går bra"... Va?
Inte
Ett
Smack

Ture Temla kommer inte tillbaka.
Åtminstone inte denna terminen, och knappast till hösten heller. Han låg nersövd i två dagar, men igår hade de tydligen väckt honom. Den brutna armen var inte det värsta. Nej, han slog skallen riktigt illa, han har fått en svår hjärnskada.
Honom kan vi tycka synd om, han finns mycket närmare. Han var resurslärare i vår arbetsgrupp, i vårt spår. Ture Temla. Det var hans eget namn på sig själv. Sture Svensson, precis som mästerdetektiven. Och han läspar, och han älskar semlor. Precis som mästerdetektiven... Han är en sån skön människa. Han är sextio drygt tror jag, och i höstas deklarerade han att han inte längre skulle vara klasslärare. Han har förtjänat rätten att jobba med flera barn än bara en klass åt gången, tyckte han. Och det är väl rätt.
Jag tog över hans femma i höstas, eller alltså de går i sexan nu förstås. Och så är han med i vårt arbete i spåret, har några lektioner med de som vill ha mer utmaningar, och hjälper till på framför allt matematiklektionerna i våra klasser, att ge alla som vill extra hjälp. Jag kan ju inte gå till alla, det är bra att ha en extra lärare i vissa ämnen.
Men nu kommer han inte tillbaka.
Så, rektorn pratade om Ture. Alla kallar honom det, en del ungar kallar honom Temlan. Han är nästan alltid rastvakt, han tar extra pass och umgås med eleverna över hela skolan, hela veckan. Han är en sån som aldrig behöver höja rösten. Han har aldrig problem med snackiga ungar på lektionerna, han har dem i sin hand. Och det spelar ingen roll vilka lektioner han har, det är honom de lyssnar till. Han får alla ämnen att bli intressanta för eleverna.
Han är en riktig hjälte.
En vardagshjälte. Men jag vet vad hans trick är. Det är förstås inget konstigt, och jag har aldrig haft några större problem själv med att hålla disciplinen på lektionerna. Men Ture har gjort det till en konstart. Att få eleverna att lyssna på honom, lyssna och lyda. Tricket är att visa dem respekt, och att se dem. Han kan verkligen konsten att få en unge att känna sig sedd. Och alldeles särskilt de där som behöver bli sedda, som skriker ut sin frustration över att inte bli bekräftade, vare sig deras föräldrar ser dem eller inte, oavsett vad anledningen kan vara. Det kan vara tillfälligt, nåt som hänt, nån som är ledsen eller förvirrad och som bara precis behöver det:
Att
Bli
Sedd

Så, rektorn berättade om Ture. Och att hon tänkte föreslå mig en ersättare för honom. Hon var redan här, skulle vikariera för en annan lärare som tagit sin sista jullovsvecka med familjen denna första skolvecka. Och hon trodde det skulle bli bra, rektorn. Hon kunde ordna en annan vikarie till fyran som hon skulle varit hos. Emma.
Emma Långberg.
- Ja det är klart det går bra, sa jag.
Vad skulle jag annars säga?
Och vad tror ni grabbarna i klassen sa?
Tja, de sa ingenting, faktiskt. Jag tror knappt de uppfattade att Ture låg på sjukhus. De stirrade, med hakorna på bordskanten.
Emma
Långberg
Eller, Emma Långben... Nån av grabbarna viskade det när de gick ut på rast, jag hörde dem. Emma. Långben.
Drygt tjugofem, knappt trettio eller så. Ingen ring på fingret. Nyutexaminerad. Lång, långa ben, kort kjol i svart, vit ribbstickad bomullspolo, svart kort väst, långa halsband över en, hmm, fyllig byst. Jo. Långt blont hår, yvigt flygande, vackra ögon, vacker... vacker, helt enkelt.
Den sortens tjej som man för tjugo år sedan hade sneglat på över axeln medan man satt och höll sin egen flickväns hand, sneglade på och undrade om hon kunde vara lika perfekt att vara med som hon var att titta på. Det ouppnåeliga.
Och hon tog in alla ungarna med en gång, lärde sig deras namn med en gång, tog dem i hand, såg dem i ögonen.
- T-To-Tom... Tommy, var allt klassens kung kunde få fram.
Han som aldrig saknar ord, alltid har en snabb kommentar, en rolig vridning på en fråga eller ett påstående. Slagen med häpnad, haha.

Mmm.
Jag skall åka upp till Ture och hälsa på, om jag får. Visa honom att vi vill ha honom tillbaka. Visa att vi saknar honom. Rektorn skulle se om det kunde gå att få något besked om hur han mådde. Eller om man kunde hälsa på.

Jag vet inte var min cykel är, men jag åker buss, det går bra. Det ordnar sig.
Terminen
Har
Börjat