Kapitel två

Gott nytt... år...
Aktuellt humör: deppig

Nyårsafton 31/12, 2009, kl 11.59

Tjaha.

Jo, men ett år tar slut, vad man än själv önskar... Men vad ska jag tycka om det här året, då? 2009, goodbye. 2010... tja.
Jag menar, hallå... Let the punishment fit the crime här alltså... Som Joey Ramone sjöng. Vet du vad han dog av? Mhm, lymfkörtel-cancer.

Man går och grunnar på om man är en taskig förälder för att man inte vill att barnen ska ha husdjur, eller alltså såna där råttvarelser... hamster eller marsvin. Riktiga råttor vill de väl inte ha förstås.
Räcker det inte med katten?
Vi kan väl skaffa en till om det är så, eller ja förr eller senare försvinner han väl ut i intigheten, eller motorvägen, eller nån annanstans där han inte borde gå och patrullera, nånstans där det där brummande rullande tunga monstret vägrar bry sig om att han kröker rygg och hoppar sidledes fram för att skrämmas, haha det ser för skönt ut. han får såna ryck ibland, när han är hemma. Inne. Gillar att busa, jagas och jaga. Och hoppa. Gillar han, alltså. En gammal hankatt är det, vanlig bondkatt förstås, men ett ganska trevligt sällskap. Hittar tydligen en och annan munsbit själv när han springer ute hela dagarna, han äter hemma men inte så vansinningt mycket.
Jag kallar honom Kungen, förstås. Drygt sex kilo, ingen katt i grannskapet petar på honom, småhundarna skyggar haha. Han går sina rundor runt kvarteret, springer väl upp i skogen bakom husen ibland också kan jag tänka mig, men vi släpper ut honom på morgonen och sedan dyker han upp lagom till kvällsmaten vid sextiden varje kväll. Klart, ibland sitter han ute i förrådet, vi har gett honom en sån där magnetisk lucköppnare som jag satte in i väggen intill förrådsdörren. Lite värme, lite mat och vatten, och inga elaka Månsar som kommer åt hans gömställe. Eller hans framskjutna bas, snarare... han gömmer sig inte direkt.
Konstigt.
Jag menar de flesta katter gillar ju att ta sig fram i det fördolda, krypa under buskarna snarare än bredvid. Men inte Kungen, han går mitt på gångvägen han.
Han bara dök upp en vacker dag. I våras. Äldsta tjejen kom och sa att det bodde en katt under altanen där bak. påstod att han bott där i flera dagar. Det hade han kanske. Han drog genom världen, sökte sig själv eller något sådant, och hittade vad han ville ha under våra trätrallor. Måste ha varit kallt den natten, eller blåsigt i alla fall. Eller så berodde det på att hon ställt ut en tallrik färskt vatten till honom nån eftermiddag haha. Hon är sån, kan inte se det minsta lilla kryp utan att vilja ta hand om det. Får nog bli djurskötare på zoo eller veterinär eller nåt, den tösen...
Så, tja, vi satte upp lite anslag i grannskapet, om en upphittad katt. För han verkade ha bestämt sig för att stanna, alltså vi började inte mata honom eller så, vi trodde nog han skulle leta sig vidare men nä... Nere hos handlaren, på skolan och dagisen, borta på köpcentrumet på andra sidan leden. Satte till och med in en annons på Blocket och i Göteborgs-Posten, men det var aldrig nån som hörde av sig. Men, efter ett par veckor tyckte vi det var bäst att börja ge honom lite mat, vi gav honom en tallrik fiskrens från vår matlagning den dagen, och sedan var han vår. Eller snarare, sedan tillhörde vi honom haha... Det är nämligen inte längre vårt hus, det är hans, Kungens. Nån morgon efter den där fiskmiddagen så följde han helt enkelt med mig in när jag varit ute och hämtat tidningen på morgonen, han klev över tröskeln och vände sig om och såg på mig som om han ville säga, hmmm jag vet inte om du får lov att komma in, alltså tillbaka in, nu är det här mitt hus - du gick ju härifrån... Haha, jag stod där i morgonrocken med tidningen i handen och stirrade tillbaka på honom. Sedan var det som om han knyckte på nacken, okej kom in då, men bara för att jag är på gott humör idag...
Och sedan tog han ett varv runt huset, på första våningen, han gick inte uppför trappan, men köket och hallen och vardagsrummet, och när han var nöjd klev han helt enkelt upp i soffan och lade sig. Och där har han sovit sedan dess, strategiskt placerad så att han ser in i köket och bort till dörren, och upp i trappan.

Tja, i alla fall... Allt sånt där känns inte längre så viktigt, förstår du? Ungarna har tjatat om att få såna där husdjur, finns ju kompisar som har, både kaniner och marsvin och hamstrar, eller ja de har väl antingen eller, då... Och varit besvikna för att de inte fått. Hon träffade sin gamla bästis nu här nere, äldsta tjejen, och hon hade förstås fått ett marsvin i julklapp. Men vad ska man göra...? Man kan ju inte gärna lova dem något som man vet man inte själv pallar med. De är väl stora nog för att kunna ta hand om dem, men ändå. Det blir man själv som får gå där och samla bajs och byta foder och handla vad det nu är de behöver, nej tack det räcker med kattsand och torrisar och rensning av lådan. De är förstås duktiga på det där, turas om att tömma och fyller på mat och vatten och sådär.
Det var en sak vi oroade oss lite för, om Kungen skulle gå och kissa och ha sig inomhus. Men han verkade inte ha några problem med det, vi ställde in en kattlåda på toaletten där nere och den tog han i besittning så fort vi visat honom den, sådär som hmmm... jo men den kan duga. Trampade runt en stund först och nosade, rafsade lite med tassen i sanden, sedan klev han upp och vände sig mot oss där vi stod i dörren. Lite avmätt, uppfordrande blick - tack ni kan gå nu...
Haha.
Fast ungarna blir besvikna i alla fall, och då är det svårt... Man har väl vant dem vid att det som är viktigt för dem blir som de vill. Men jag är inte säker på att jag orkar med fler husdjur, eller att de gör det. Och att skaffa djur som man sedan inte kan ha kvar, det skulle vara ännu värre. Fast, egentligen är jag lite orolig för att de ska vara allergiska mot djuren, har hört att det kan bli så. Hö och sågspån eller vad det är de ska ha, damma runt i luften. Funkar nog inte är jag rädd... Så, det blir till att försöka få dem att sätta allting i rätt perspektiv, jag menar de är hela och rena och aldrig hungriga. Länge, i varje fall.

Det är inte alla som har det så bra, eller hur?

Dagen... nej, året efter...
Aktuellt humör: bakfull

Nyårsdagen, 1/1 2010, kl 20.00

Gäääsp...
Var var jag? Jag tänkte på Ramones. De är med på min lista, men tyvärr inte någon tröja som dokumenterar det. Fast jag har ett fotografi av planschen, alltid något. Jag råkade vara i Stockholm, i början av juni... mmm... kan det ha varit åttioåtta? Jag var uppe med min flickvän och några kompisar, det var nån som fyllde år. Patrik, var det nog. Jo. Arton, såklart. Och så gick vi på Gröna Lund, och Ramones spelade... Helt sagolikt. Brain Drain tror jag det var, plattan alltså. Inte helt säker...
Puristerna pratar om att de var bäst på sjuttiotalet, men jag tycker faktiskt The Chrysalis Years är riktigt bra, alltså Brain Drain med Pet Cemetary från slutet av åttiotalet och till den sista studioplattan, Adios amigos. Väl. Köpte den Cd-boxen när den gavs ut för några år sen, trots att jag redan hade minst två av LP-skivorna. Kan varmt rekommenderas. Jag har en spellista på Spotify, lyssna på den vet jag!

De hade en ny berg-och dalbana då, har jag för mig, som vi skulle testa. Den var väl rätt okej, antar jag. Fast jag minns mest Ramones från den kvällen. Ramones och Angelica...
Angelica, ja. Vi åkte Kärlekstunneln, förstår du, och det var... najs haha. Har ingen aning vad man skulle titta på därinne, vi tittade på varandra. Typ. Först Ramones, och sen kärlekstunneln... kändes som vi fortsatte i en tunnel hela kvällen. Jag menar, vi hade känt varandra länge, ända sen vi var... tio, nio kanske. Fast vi var inte tillsammans förrän då, när vi åkte upp till Stockholm med Patrik och Erika och de andra. När vi kom in så gick vi förstås raka vägen till berg- och dalbanan, det var största anledningen till att vi åkt upp till Stockholm. Det och att hans farsa bodde där, möjligen. Jo det var en stor anledning också, vi skulle ut till hans farsas stuga i skärgården på helgen. Fast på vägen dit så såg vi att det var Ramones som skulle spela, så vi gick direkt dit sen och såg dem spela.
- Vad säger du Patrik, sa jag när vi gick från scenen, efter att de hade spelat klart. Var de bra eller?
- Nja, sa han. Sådär.
- Jäkla syntare, sa jag och skrattade.
Han höll med, tackade mig för komplimangen till och med.
- Vad tycker du då, Angelica frågade jag men Erika avbröt
- Du, nu har du fått ditt roliga, resten av kvällen bestämmer vi, okej?
- Du är också syntare, va, sa jag.
Angelica skrattade och tog mig under armen och drog iväg med mig in mot parken.
- Jo jag tyckte de var bra, sa hon. Mycket bättre än jag trodde, faktiskt.
- Allt är bättre än det, sa Patrik.
Det var ju en sån där grej man gjorde va, antingen skulle man vara hårdrockare eller syntare, bara att välja. Jag var hårdrockare, förstås. Var ganska ensam, det var jag och brorsan och några till i vårt gäng därute i Strand, då. Erikas brorsa, också.
Åttiotalet, ja harre gu'.
Måste
Köpa
Ett
Läppstift
Som
Passar
Min
Chockrosa
Tröja
Och
Turkosa
Byxor
Och stora jäkla frisyrer, hårspray och gelé. Patrik hade världens snagg, ungefär som den där morotskillen, vad hette han... Howard Jones? Det var värsta sortens synteri, jag kommer särskilt ihåg en sång. Den ger mig fortfarande rysningar, Things Can Only Get Better. Brr. Det var Patriks favorit, en hel sommar gick jag och kräkte över den haha.
Jag kommer ihåg hur Erika och Angelica och de andra tjejerna började sminka sig och så, när vi gick i åttan eller nåt. Plötsligt kunde de inte hänga med ut i skogen längre, knappt ner till Långa Bryggan på sommarkvällarna ens. Om de inte först hade hunnit...
Tja. Det var väl inte unikt med åttiotalet, men färgerna och frisyrerna var lite speciella. Antar jag.
Vi brukade åka iväg rätt ofta ut och vandra och så, runt Skåne. Eller bara övernattningar i nån stuga, i alla fall på vintrarna. Så man kunde värma sig och maten mellan varven.
Men det var plötsligt inte lika lätt, fy fan alla de hårspraysburkar som käkade ozon, undrar hur mycket det påverkar egentligen?
Om inte åttiotalet varit kanske Nya Zeeländarna fortfarande kunde gått ut i solen utan solhattar...?
Ökenutbredningen i Sudan kanske inte hade drivit boskapsskötarna söderut in i Darfur, och jagat jordbrukarna på flykten?
Isarna på Grönland och Arktis kanske fortfarande hade smält i en takt som stämmer med den naturliga variationen genom jordens varma och kalla cykler, istället för med såna ofattbara mängder, över 200 miljarder ton is om året bara på Grönland...
Mmm...
Du gröna nya värld...
Skit, säger jag.
Vad tycker du?

De säger att åttiotalet kommit tillbaka, har inte fattat det där själv riktigt. Jag hoppas vi slipper syntarnma och hårsprayet i så fall, haha. Fast till och med Depeche Mode spelar väl fortfarande. Gör förstås Bon Jovi också. Tycker nog Slippery When Wet är en av de bästa rockpopparna som gjorts, Livin´ on a prayer inte minst. Och Bon Jovi kommer väl också tillbaka, va? Deras senaste skivor är rätt okej, fast slutet av nittiotalet var lite lamt.
En annan sak som kommer tillbaka, det är ju låtarna. Covers. Dagens kids får upptäcka gårdagens stora låtar, och vet inte att det är covers ens. Ett av de bästa exemplen är kanske Marilyn Manson som gjort Tainted Love i en suverän version. Mina ungar gillar den. När jag berättade att det var en gammal äcklig syntlåt fick jag världens knäpp på näsan. Fattar du, jag har själv trott att det var en originallåt, Soft Cell. Va? En av de där obehagliga syntlåtarna från åttiotalet som man av nån anledning inte fick ur huvudet. Och så sade min äldsta tjej att jag hade fel, det var inte alls en syntlåt.
Det var en cover från sextiotalet, haha... Gloria Jones!.
Hade jag ingen aning om.
Men jag visste förstås att åttiotalet var fyllt av covers från sextiotalet, listan kan ju göras hur lång som helst. Kunde vara en kul tävling, räkna upp listettor från åttiotalet som var covers på äldre låtar...
Tja, jag skulle inte kunna så mycket, sån där trivia är inte min grej. Jag måste slå upp det. Och det är ju lätt gjort numera, Wikipedia to the rescue...

Gääsp...
Får räcka för idag, tror jag.

Välkommen hem
Aktuellt humör: jäktad

Lördag, 2/1 2010, kl 14.30

Ska hämta brorsan och hans tjej nu, de är på väg ut genom terminalen på Kastrup. Två veckor i Västindien, ensamma, satans lyckostar haha.
Simon var ju kvar hos sin mamma och Natalie och hennes lillebror hos sina morföräldrar, tror jag. Natalie är Hannas bästis, alltså min äldsta tjej. Jäkla rörigt är det... hela bekantskapskretsen är sammanblandad i en härlig soppa. Kompisar som gift sig, en del som skilt sig, bytt runt en eller annan. Som en enda stor familj, faktiskt. Det är nog det bästa vi har med oss, till ungarna - en stor gemenskap och trygghet. Finns alltid nån till hands om man behöver hjälp. Och nu när våra ungar växer upp så blir de kompisar i sin tur...

Var så fräckt när de träffades, brorsan och hans tjej. Vi var på semester, en stugby i norra Halland, och hon var där med sina ungar och sina föräldrar. Tror Hanna fyllde år, och så kom brorsan på besök, han hade varit uppe i Göteborg och jobbat. Och Hanna och Natalie hade redan hittat varandra, vi bodde i stugorna alldeles intill varandra. Han lekte med tjejerna efter maten, de spelade boll och rätt vad det var hade de skjutit en boll mitt på näsan på Natalie. Så han satt där och tröstade henne, och så kom hon ut för att se vad de stojade om. Och sedan var det kört haha. Rätt skönt att få vara med om en sådan grej, typ två ensamma människor som bara klickar med en gång.

Mhm.
Tja...
I alla fall, jag ska hämta dem, då. Så åker vi direkt in till morsan inne i Lund.
Jag är lite orolig för hon har inte kommit igång riktigt efter operationen. Vi har varit där och hälsat på varje dag, farsan har bara åkt hem för att sova. Och sköterskorna tjatar på henne att hon måste börja röra på sig, ut och gå i korridoren för att kroppen ska kunna återhämta sig. Annars är det risk att hon försämrar chanserna att bli helt återställd.
Helt
Återställd
Efter
Livshotande
Cancer

Känns fortfarande overkligt, tycker jag.
Men hoppfullt, trots allt.
Det går och prata med henne, fast hon orkar ingenting. När töserna kom in första gången och hälsade på så kvicknade hon till lite i varje fall, lät sköterskorna hjälpa henne in på toaletten sen när vi hade gått. Det var ett viktigt steg, men nu måste hon börja röra sig mer och komma igång så att hon kan ta sig fram själv, det är tydligen det viktigaste så att musklerna i kroppen inte tacklar av helt.
Går tydligen rätt fort...

Det får en att undra hur mycket det inte ska slita på kroppen när man åker ut i rymden... Utan belastningen som jordens dragningskraft ger, och den muskelmassa som försvinner bara på ett par varv runt klotet i en rymdskyttel. Christer Fågelsång, femton års hårt arbetet belönades till slut. Man glädjs med honom, inte sant.
Vilken dröm det skulle vara, va? Få se jordklotet ovanifrån, fast på riktigt... Verkligen få känna sin egen litenhet, och storheten hos moder jord. Och få ett grepp om vad viktigt det där är... att ta hand om jorden, minska utsläppen och hejda den skenande utvecklingen.
Alla stora företagsledare och statschefer borde skickas ut på en sån resa. Som pryo innan man får börja sin tjänstgöring...
Då kanske det skulle vara svårare att sitta och räkna på procent och marknadsandelar för den egna produktionen.
Inse att vi lever i världen tillsammans, inte var för sig eller varje land för sig. Vare sig vi som enskilda kan köpa billiga produkter som tillverkats för kinesiska slavlöner, eller vi bollar med resurser från naturen så att våra företag kan maximera sina vinster...
Är det möjligt tror du?
Inte rymdresan förstås, men insikten...
Man önskar...

Kom så gick vi
Aktuellt humör: avslappnad

Söndag, 3/1 2010, kl 21.00

Ja, de kom ju ut, långt om länge. Jag var väl tidig i och för sig men oj vilken tid det tar innan de släpps ut med sitt bagage. Klart, Kastrup är ju aaaningen större än Landvetter haha.
- Jisses vad blek du är grabben, sa brorsan när de kom ut.
- Allt är relativt, vet du, svarade jag. Men ni är ju knappt solbrända, har ni stannat på hotellrummet hela tiden eller?
Det var ett skämt förstås, men du skulle sett som Pia bara precis tvärrodnade och vände sig mot brorsan och fnittrade.
- Nej, sa han, men det regnade hela tiden, tyvärr.
Jag visste vad som väntade, men jag gav honom hans replik ändå.
- Men ni är lite solbrända i alla fall, sa jag och lyfte ena ögonbrynet och inväntade poängen.
- Det är rost, sa han och vi skrattade.
Jag tog hennes bagagevagn och så drog vi iväg ut mot parkeringen, brorsan tog sin själv såklart.
- Så, hur var det då, frågade jag. Hann ni koppla av, ni for inte runt på en massa sightseeing hela dagarna hoppas jag?
- Näedå, svarade hon, vi hann allt med sol och bad osså.
- Mhm, nickade jag. Du vet att jag bara är avundsjuk va?
- Ingen fara, sa hon och klappade mig på armen.
Hon rev mig med nånting och jag var tvungen att kolla vad det var.
- Va?!? utbrast jag. Är det sant?
Jag ryckte tag i brorsans vänsterhand och vände upp handen så att jag kunde se ringen. Han bara blinkade, men hon nickade och log med hela ansiktet.
- Grattis, sade jag, lycka till båda två.
- Tack, sa hon.
Brorsan slog mig lätt på axeln med ena näven.
- Visste Natalie om det, frågade jag? För i så fall var hon riktigt duktig på att hålla masken när jag och Hanna tog med henne till Högevallsbadet i förra veckan.
- Nej, sa brorsan. Ingen, du är först.
- Mhm. Ja det är er väl unt, hoppas det var en fin dag.
- Fin dag, fin middag, fin kväll, sa hon och nickade.
- Fin natt, lade brorsan till och då rodnade hon och fnittrade ännu värre än första gången.
- Haha, skrattade jag, okej ni behöver inte ge mig några detaljer.
- Tss, fnyste brorsan, som om. Som om.
Vi fortsatte ut till bilen, de gick så klart och huttrade för de hade inte ställt om till den här oväntade vinterkylan, de vanliga fem-tio plus hade de klarat men idag var det ju snarare fem-tio minusgrader. Fast bilen blev snart varm nog för att tina upp dem, som tur var blåste det inte så mycket därute, utanför flygterminalen. På vägen ner mot bron och tillbaka över till svenska sidan berättade de om vad de gjort, på dagarna då.
Jag blev inte mindre avundsjuk, kan jag ju säga...

Vi kom in till lasarettet strax innan fem, besökstiden var egentligen bara till fem men vi fick stanna så länge vi ville. Morsan sov när vi kom. Farsan hade precis gått ut, vi mötte honom i trappan på väg ut. Han sa inget men gav brorsan en lång kram.
- Hur är det far, frågade brorsan.
- Jo, svarade han. Det ser bra ut, kirurgerna trodde att de verkligen fått bort allt, det var precis så lyckosamt man kunde hoppats, tumören hade inte vuxit upp i ögonhålan än.
- Jag menade med dig, sa brorsan.
- Jaha, nej det är bra med mig.
- Du ser trött ut, sa Pia och lade en hand på hans arm.
- Nja, jo det är klart, lite sliten blir man väl, svarade han. Men det betyder inget. Ni kan gå in till henne, hon ska få mat om en stund så hon sover nog.
- Mat, frågade brorsan, kan hon äta då?
- Nej, svarade jag, hon får dropp eller vad det nu kallas. Alltså, hon får maten direkt ner i magen typ, med slang.
- Jaha, sade han och nickade.
- Sond, sade Pia.
- Just det, sade jag och nickade.
- Men gå ni upp, sade farsan, jag ska bara lägga på mer pengar på parkeringsautomaten.

Så, vi gick upp, och morsan sov. Eller halvsov. Vi stod där tysta en stund, brorsan stod precis bredvid sängen på den sidan dit hon lutade huvudet, på den friska kinden. De hade tagit bort bandageringen som hon haft runt huvudet och hon var inte lika svullen längre, men huden var fortfarande alldeles gul runt gasbindan på kinden och käken där de operererat.
Plötsligt slog hon upp ögat, alltså det som inte var igenmurat av svullnad efter operationen, och fick se brorsan stå där. Han lade sin hand på hennes arm och det var så skönt att se hur hon lyste upp när hon såg honom.
- Hej mor.
- Du kom, viskade hon.
- Det är klart. Vi hade åkt hem direkt om vi fått men far sa att du absolut inte ville det.
Hon skakade på huvudet.
- Jag mår bra, sa hon och det var så skrattretande, vi kunde inte låta bli att skratta allihop.
- Jo det syns, sa brorsan. Men det är fint, då kan vi ta en promenad ute i korridoren innan maten, va?
Hon tittade länge på honom och nickade sedan.
- Ikväll, viskade hon.
Sedan kom sköterskorna in för att ge henne sin kvällsmat, nån slags flytande yoghurt-liknande fruktsörja. Såg mer ut som att det kommit upp, än skulle ner. Men det var bättre än vällinglösningen hon fick annars, tydligen. Det var skillnad på lukten, smaka kunde hon ju knappast göra men när det gick igenom slangen i näsan och ner i halsen så var det i alla fall skillnad, tyckte hon.
Vi stannade ett par timmar, hon fick först maten påfylld, och eftersom det hängde i påsar och matades med slang så kunde hon gå på toaletten samtidigt.
- Smidigt, sa brorsan, mata in i ena änden och så ut direkt i andra. Praktiskt.
Morsan tittade på honom och man kunde ana ett litet leende. Sedan hjälpte sköterskorna henne upp ur sängen och in på toaletten, vi gick ut i korridoren och väntade.
- Hon ser piggare ut idag, sa jag till farsan.
- Ja, sa han. Nu gör hon det i alla fall, fast hon har mest sovit idag.
- Mhm, sa jag. Bra du kom nu då, sa jag till brorsan.
- Äh, sa han, hon hade säkert vaknat ändå nu, om hon bara sovit hela veckan så...
När hon var färdig på toaletten så satte hon sig i fåtöljen, det var nästan första gången hon gjort det det hade gjort för ont tidigare tyckte hon.
Men det var lättare för henne att andas och allting när hon satt, och jag antar att det gjorde kroppen gott att tränas med så enkla medel, också. Fast efter en dryg halvtimma ville hon lägga sig igen, och då var hon väl rätt trött efter att få höra om deras semester i Västindien och allt det där.
Allt det där, ja, alltså... tydligen hade morsan räknat ut att de tänkt förlova sig, det var därför hon absolut inte velat att vi skulle få veta om det innan jul. Hon var inte förvånad men såg verkligen glad ut när de visade sina ringar. Man såg hur det tändes ett ljus i ögonen som inte funnits där på hela veckan som gått efter julen och operationen. Det kändes gott att se.

Vi åkte hem sedan, kom precis tillbaka nu. Farsan åkte inte med oss, han skulle stanna tills hon tagit den där promenaden också. För det skulle hon göra i kväll, det hade hon bestämt sig för. Som om hon bara väntat på att brorsan skulle komma hem igen innan hon vaknade...