Kapitel sex

Vakna!
Aktuellt humör: dimmig

Torsdag, 14/1 2010, kl 06.45

- Pappa. Pappa, vakna!
- Mhm?
- Du måste stiga upp nu! Vakna!
- Mm. Jag är vaken.
- Du skulle åkt nu ju!
- Mm.
- Du måste stiga upp, pappa...
- Jaja. Jag stiger upp.

- Här, ta de här byxorna.
- Tack.
- Du måste kolla Musses låda i förrådet ikväll, vi vågar inte gå ut nu det var en mus där!
- Va?
- En MUS!
- Oj då. Men den kan han väl ta själv?
- Jomen hans låda måste tömmas. Det är för kallt.
- Mhm.

- Kan du jobba idag?
- Jobba?
- Åhh... Sätt dig här då, du måste äta lite. Filmjölk och äpple, och flingor okej?
- Ska inte du äta då?
- Jag har ätit.
- Syrran då?
- Hon börjar inte förrän nio idag, hon duschar.
- Mm.



- Ska jag ringa på taxin, då?
- Mm kanske. Jo.

- Sara och Simon skulle komma vid tretiden, eller hur?
- Tre? Ja.
- Kommer du hem då?
- Ja. Jovisst...
- Du lovade honom och gå på match ikväll, eller hur.
- Mmm. Mm det ska jag.
- Jag ringer dig när du har slutat, okej. Har du mobilen med dig?
- Jo.
- Okej, åker du nu då.
- Yes. Tack ska du ha, Hanna.
- Hejdå pappa...


Kom in i matchen!
Aktuellt humör: förväntansfull

Torsdag, 14/1 2010, kl 18.45

Det är häftigt att stå utanför Scandinavium strax innan match!
Det är härligt att känna hur stämningen tätnar, folk närmar sig från alla möjliga håll, många med Indian-tröjorna utanpå ytterkläder, ja en del har säkert bara nån tröja under, trots minusgrader, en del kommer med Indian-fjädrar på huvudet, en del med stora flaggor som vevas i luften, halsdukar, naturligtvis har man halsdukar, röda med vitt och grönt, eller kepsar - Frölunda Indians ska spela...

Jag står här med Simon och väntar på Sara och Hanna, de släppte av oss och körde runt till Valhallas grusplaner för att parkera. Simon håller på Linköping, hans blå-vita halsduk och kepsen sticker ut, det är en del blickar men det är god stämning för här finns inga motsättningar, detta är fortfarande familjeunderhållning. Kanske ger min egen Malmö-halsduk lite alibi, den är trots allt röd fast att Rödhökarnas svarta färg skiljer sig från Indianernas gröna, men det är ju mörkt nu så det kanske går för sig ändå.

Det här ska bli kul!


Måååål!!!
Aktuellt humör: fascinerad

Torsdag, 14/1 2010, kl 19.25

Mååååååååål!!!!
Åbåj vilket jubel... Först gör Linköping mål, och det är dödstyst i arenan, förutom Simon och Linköpings-klacken som jublar, det lät som en mus som piper haha. Sedan tar det 54 sekunder, så har Christian Bäckman kvitterat. Hanna skrek högt av glädje, och Simon bara stönade. Och sedan mindre än en halvminut senare så gör de mål igen, ett rungande backskott rätt in i mål!!!

Alltså det är så häftigt att sitta här inne och leva med, för man lever med, man lever... En Linköpings-spelare åkte ut, då spelar de alltid Emils Snickerboa, haha, inlåst för att tänka över sina synder...
Snart paus.


Periodpaus
Aktuellt humör: munter

Torsdag, 14/1 2010, kl 20.25

Ganska rolig period, den andra. Linköping kvitterade, men de kom inte in i matchen ändå tycker jag. Fast sen kom Tommy Kallio fram och gjorde ett förlösande 3-2 mål, och Scandinavium exploderade igen. Simon satt precis och sa att han tyckte Linköping höll på att ta över, så spelade Joel Lundqvist fram Kallio och ordningen var återställd, haha.


Tiden går fort när man...
Aktuellt humör: upphetsad

Torsdag, 14/1 2010, kl 21.25

Vilken match... Fan, man känner sig helt hög, ett stort brett leende tvärs över ansiktet. Så gott!
Linköping pressade och pressade, Honken höll kvar Frölunda i ledningen, skott efter skott men han var helt omutlig i målet. Och så trycker de in pucken med bara drygt fem minuter kvar, 4-2. Linköping tog ut målvakten, Fredrik Norrena som ju stod i Frölunda för en massa år sen, men tröttnade när han blev bänkad bakom Henke Lundqvist väl. De tog ut honom, och reducerade till 4-3. Sedan blev en Frölunda-spelare utvisad, jag uppfattade inte vem det var för det var sånt liv därinne, ett sånt härligt sanslöst oväsen. En Frölunda-spelare mindre, och så tog de ut Norrena igen och pressade, pressade för att få till en kvittering. Du skulle hört Simon, han bröt nästan ihop över varje missad målchans haha. Men det gick inte, Frölunda vann. 4-3.
Jag bryr mig inte så mycket om resultatet, men så länge Malmö harvar i Allsvenskan och Leksand likadant, så ligger Frölunda trots allt närmast. Trots Rögle. Eller kanske tvärtom...?
Rögle snuvade Malmö på Elitserieplatsen förra året, det sved... Och dessutom har ju Kung Kenny lagt av nu.
Jaja.
Hanna håller på Frölunda, vi bor ju här så visst, varför inte. Men jag undrar om det inte var lite grann förstärkt bara för att Simon höll på Linköping, haha... Jag vet inte varför han håller på dem, egentligen, men det finns många till synes obetydliga faktorer som kan få nån att börja hålla på ett visst idrottslag. Jag började till exempel heja på IFK, Änglarna alltså, när de spelade i division två som det hette då, när de trillat ur fotbolls-Allsvenskan tog det ett bra tag innan de kom tillbaka. Och när de gjorde det, så var det en viss Torbjörn Nilsson som stänkte in mål efter mål. Och han var en sån sympatisk kille, jag vet inte hur gammal jag var, sju-åtta år bara, men jag minns dagen ännu, jag satt och stavade mig igenom tidningen därhemma, och läste om Torbjörn Nilsson som gjort mål för IFK. Sedan höll jag på dem, ratade Malmö FF. Och det gjorde jag ända tills Lasse Larsson frälste oss frusna som stod på Malmö stadion i början av november, när var det, 1986 väl, vi stod där jag och Patrik och brorsan och hans kompis, två rader från staketet mitt på den gamla långsidans ståplatsläktare och sjöng unisont, hela Malmö-klacken: "Det finns bara en Lasse Larsson! En Lasse La-a-a-arsson, finns bara en Lasse La-a-arsson". AIK besegrades med 5-2, Lasse Larsson gjorde hattrick, Masse Magnusson lobbade in de andra två i tomt mål. Det var en magisk kväll, och Malmö var för evigt, tror jag, evigt och oföränderligt mitt lag igen.

I periodpausen stod vi i korvkön på Scandinavium och rätt vad det var kom Mathias förbi, min kollega, alltså han som har gymnastiken och NO-ämnena i vårt spår, klassläraren för sjuan. Han trodde Sara var min fru, jag visste knappt vad jag skulle säga men hon sa rakt ut att hon var min svägerska.
Jag bara tittade på henne. Strängt taget så var det varken mer eller mindre än sanningen, hon var min svägerska, men det är ju nästan tio år sen. Typ.
Tiden
Går
Fort

Ibland...


Benhårt!
Aktuellt humör: obekväm

Fredag, 14/1 2010, kl 13.59

Jag pratade med rektorn igår, igen. Hon är lite oroad, det är klart jag har lite ont i benet vissa dagar men jag tycker inte det är så förfärligt farligt ändå.
Lite svårt att röra mig blir det kanske, jag står inte gärna upp en hel lektion men det funkar hyfsat att gå runt och prata med eleverna, när de vill ha hjälp och så. Och förresten så sade jag till henne att det funkade väldigt bra med Emma, hon har hållt i en del lektioner själv och jag tror det kan fungera minst lika bra som med Ture Temla.
Men hon sade att Emma också var lite oroad, och det förvånade mig för det har inte verkat så när jag pratat med henne.
Vi har hunnit prata en hel del faktiskt, hon har till exempel berättat att hon läste i Umeå och blev klar förra våren. Det är inte hennes första jobb här för hon har vikarierat ett halvt år i Mölnlycke, för en mammaledig lärare där. Men hon ville komma ner till Göteborgstrakten eftersom hennes familj kommer härifrån, eller rättare sagt hennes pappa. Hon har bott i Umeå, först med sin mamma efter att de hade skilt sig och flyttat dit, och sedan stannade hon såklart där när hon började läsa till lärare. Hon har jobbat ett par år också innan hon började läsa. Hennes pappa är inte så frisk längre, han har visst lite problem med hjärtat och det kändes rätt att komma hit ner igen, nu.
Så, hon har en spännande blandningsdialekt av göteborgska och norrländska, kanske mest norrländska men ändå. Och hon berättade att hon separerade från sin pojkvän när hon flyttade, han spelade visst fotboll i Umeå, ingen stjärnspelare eller så men han ville inte flytta, eller kunde inte. Så efter ett tag tog det slut, förhållande på avstånd funkar inte konstaterade hon. Fast hon sade också att det antagligen tagit slut även om hon inte flyttat. Hon var ganska öppenhjärtig faktiskt, mer än vad man kunnat förvänta sig.
Jag vet hur det känns när man blir lämnad ensam, särskilt när barnen var små var det jobbigt de veckor som min fru åkte iväg på kurs eller vidareutbildning, hon har alltid jobbat rätt hårt på att förkovra sig och så. Och hon engagerade sig i Lärarförbundet tidigt och har alltid varit iväg mycket på sånt, konferenser och annat. Så jag vet att det kan vara jobbigt att vara ifrån varandra, även om det bara är korta perioder. Kan förstås vara olika för olika personer...
Hon, alltså Emma, frågade hur det var med mitt ben eftersom jag haltade. Det är olika för olika veckor, ibland kan jag röra mig utan problem men som denna veckan har det varit lite tungt. Och det märks väl, antar jag.
Det finns en fördel med att ha problem med benet, tja om ens det är en fördel... Men jo, än så länge är inte alla välfärdsinrättningar utsålda och indragna i det här landet. Till exempel så kan man fortfarande få färdtjänst om man har problem att röra sig på grund av skada eller så, och jag har haft ett ganska bra försäkringsskydd också genom Lärarförbundet. Så, jag kan till exempel få transport med taxi utan att det kostar skjortan, till och från jobbet. Det är ju ganska bra, även om jag helst vill klara mig själv och göra som jag är van vid. Det är bra att ha alternativet i alla fall, så som igår när jag hade lite svårt att gå, då var det skönt att kunna åka taxi faktiskt. Åtminstone ett helt år har jag det, det är alltid något. Och sedan om man åker bil så får man parkera på handikapplatserna, det är inte heller så dumt. Men jag hade hellre cyklat...

Jag pratade med Elsbritt också igår, om Ture Temla. Hon har tydligen träffat Tures fru, ja de kände varandra redan, brukade umgås och så. Hon var alldeles ifrån sig, Tures fru. Tydligen är det världens röra på sjukhuset där han ligger, eftersom han skadat huvudet så ligger han på en sån där stroke-avdelning, alltså där patienter som fått hjärnblödning eller andra huvudskador hamnar. Han kan inte prata, och han förstår inte vad som händer fast att han är helt vaken och inte har några andra fysiska problem, förutom armen som är i en skena. Men han kan inte äta heller, hela ena sidan av ansiktet hänger slappt och han kan tydligen inte ens svälja. Och alla sköterskor och läkare och arbetsterapeuter verkar springa kors och tvärs och den ena vet inte vad den andra har gjort, eller inte gjort, och han skickas iväg på den ena och andra undersökningen, ibland samma undersökning flera gånger för att personalen inte hinner läsa igenom journalanteckningarna. Men det värsta är att de är så många som är hopträngda i alla rummen, och dessutom är det både män och kvinnor blandat på samma rum.
Det låter fruktansvärt, ju. Är det vad dagens vård handlar om? Brist på pengar gör att människor som drabbas illa av skador och sjukdomar aka behöva utstå såna vedervärdiga förhållanden? Jag vet till exempel att universitetssjukhuset går back med mer än en miljon om året, överallt ska det sparas. Men hon, alltså Tures fru, hon var riktigt förbannad över att se samtidigt som det här är så illa på sjukavdelningarna har regionsstyrelsen och sjukhusledningen lagt ner hundratusentals kronor på att bygga om och diskutera hur ingången till sjukhuset ska se ut, och vad det ska stå på skyltarna över ingångarna.
Va?!?
Är
De
Inte
Riktigt
Kloka?!?!?
Man undrar...

Tja, i alla fall... Jag har varit hemma idag. Det passade bra, särskilt som Sara och Simon kom upp nu. Vi har pratat en massa, jag pratade med Sara igår kväll när vi kom hem från matchen och nu var vi ute och gick på förmiddagen. Hon berättade en massa om hur det var när hon gick in i väggen, hur de kändes att bara inte orka längre.
Det är inte roligt att höra. Det är svårt att höra någon annan berätta om sina lidanden, särskilt när det är en människa som man känner så pass bra. Man vet inte vad man ska säga, och risken är att man bara får ur sig nåt krystat som låter falskt och hycklande, och det är värre än allt annat, det är det värsta jag vet att höra nån säga falska ord med påklistrad medlidsamhet, när det bara är uttryck för en lättnad, tack gode Gud att det inte är jag...
På radion i morse hörde jag Marcus Birro prata om vad svårt det är att förhålla sig till någon annans sorg. Tankar för dagen, på P1. Det är sant, det är svårt. Man vet inte vart man ska ta vägen knappt, särskilt inte om man inte var förberedd på det de berättar, på det de drabbats av.
Och jag tror det är samma sak som gör att man inte kan ta in bilder och reportage från elände som drabbar andra människor på andra platser i världen, långt från en själv. Man kan inte ta in det, för man orkar inte. Inte ens när något drabbar någon som står dig nära är det särskilt enkelt att sätta sig in i hur de känner det.
Man orkar inte...
Jag
Orkar
Inte

Längre...


En kall dusch
Aktuellt humör: melankolisk

Fredag, 14/1 2010, kl 16.59

- Men titta på mig nu... Du måste förstå att det är allvar!
- Allvar, jamen vadå. Det är klart...
- Är det? Det verkar inte så klart. Du lyssnar ju inte på Sofia, eller Hanna för den delen. De är jätteoroliga, allihopa, Simon också. Och jag!
- Jamen det är inte så farligt, det är ju bara ibland som det är så där, ja som när benet värker och jag inte orkar... Gå och så.
- Ibland? Ibland!!! Du, jag blev rädd när jag såg dig på nyår! Och som du gjorde, drack och... Har du sett dig själv i spegeln nu? Du ser ut, så fruktansvärt... död. Du ser död ut.
- Säg inte så.
- Det är så det är, det går inte att komma ifrån.
- ...men...
- Jomen du måste vakna nu. Det finns en värld här, här runt omkring dig, här och nu. Det finns människor här som behöver dig, förstår du inte det?
- ...
- Vad?
- Jag vill inte det ska vara såhär. Det vet du. Men jag orkar inte nåt annat! Kan du inte bara låta mig vara, jag behöver bara sova en stund till... Släck ljuset igen.
- Du, sade hon mjukt och satte sig bredvid mig på sängen. Du jag vet hur tungt det känns. Jag vet att det känns som att spolas ner i en vattenvirvel och känna maktlösheten för att man inte orkar upp. Jag vet hur det är, tro mig.
- Vet du? Hur skulle du kunna...
Hon skakade på huvudet.
- Du. Sofia ringde mig i fredags och grät.
- Jamen det är jäkligt jobbigt... Att vara ensam med töserna.
- Och Hanna bad mig komma hit nu, det är därför vi kom, det vet du. Annars kunde ju Simon åkt upp och ner själv, till matchen. Om du bara... Men vi måste åka tillbaka på söndag eftermiddag.
- Men det hade inte... du hade inte behövt... det.
- Inte? Jag tror det. Hanna som fick dra upp dig ur soffan där du hade däckat för att du skulle komma iväg till jobbet. Hon ska inte behöva få göra det, hon ska inte behöva ta ansvar för dig. Du får inte fortsätta så här!
- ...
- Va?
- Vad sade Sofia?
- Hon sa... hon sa att du inte ser henne. Och att du inte lyssnar på henne. Hon är också ledsen det förstår du väl?
- Mm...
Hon lade handen på min arm och log det där stillsamma leendet, hennes gröna ögon lyste av värme.
Ömhet?
Jo.
Närhet. Kärlek, antar jag. Vänskap.
Stöd.
Stabilitet.
Oföränderlighet, igenkänning, förståelse, omtänksamhet, oro...

Jag tänkte på det hon berättat när vi var ute och gick, jag behövde röra på mig men jag kunde inte gå den vanliga rundan så vi gick bara runt de närmaste kvarteren, inte in i skogen. Alltså att hon berättade om hur det var att inse att hon hade blivit utbränd. Hur svårt det hade varit att acceptera att hon mådde psykiskt dåligt, svårt att ta sig förbi schablonbilden av en psykiskt svag människa som varande bara det, svag. Svag och mindre värd, utanför, otillräcklig, nån man tittar föraktfullt på, skakar på huvudet åt och tänker, nu får hon väl rycka upp sig ändå...
När det handlar om att man bara inte orkar. Och hur folk som inte förstår beter sig, som inte kan förstå, som aldrig varit så djupt ner själva. Om hur hon blev helt fruktansvärt vansinnigt urförbannad på brorsan, som var en av dem som inte såg, inte förstod. Som i all välmening men helt missriktat och motverkande bara får ur sig nånting i stil med "försök att tänka positivt". Och hur hopplöst maktlös hon kände sig när han för sjuttioelfte gången försökte trösta henne med de orden eller andra liknande tomma ord, och hon blev så ilsken förbannad irriterad vansinnigt urförbannad... men inte orkade nå ut med känslan ens då...
Bara orkade stöna, sucka och vända sig in mot väggen, när den enda önskan som finns är att få vara ifred, att bli lämnad ifred, när det enda man vill är att få krypa in i ett mörkt stängt tyst svalt rum och gömma sig för världen, inte för att man inte vill synas men för att man inte orkar befatta sig med andra människors lama försök till tröst och stöttning, för att man helt enkelt inte orkar tänka på vad man ska svara när nån pratar med en, för att man inte orkar prata alls eller ännu mer, för att man inte orkar tänka nånting.
Jag kan bara inte riktigt greppa vad det betyder. För mig. Vad har det med mig att göra?
- Du, sa hon. Kom nu, res dig och gå in och duscha, så äter vi sedan och så åker vi in till stan allihop och går på bio. Va? Just nu tror jag du behöver det. Komma ut. Och vara med dina barn, och Simon.
- Men om jag inte vill, om jag bara inte orkar.
- Jo. Men det är en annan sak du måste förstå. Du orkar. Du orkar så mycket mycket mer än du tror. För du har inte tacklat av fysiskt än, inte så mycket som jag gjorde. Du har bara svårt att komma igång. Men jag lovar dig, det går. Och jag tror faktiskt att du behöver det. Ikväll. Att gå ut med barnen, och uppleva nånting.
- Mm. Kanske...
- Jo. Du vet vad häftigt det kändes igår, eller hur?
- Jo.
- Det är därför. Det är därför jag vet, jag vet att du orkar. Och att du kommer att må bra av det.
- Mm.
Jag satte mig upp mot sänggaveln och tittade på henne. Hon log.
- Kom, sa hon och sträckte fram handen mot mig, reste sig och tog min hand och fick mig att resa mig, fast jag egentligen inte ville, inte orkade.
- Hej, sa hon.
- Hej, sa jag.
Hon kramade mig, höll mig tätt intill och kramade mig hårt.
- Du vet att jag älskar dig, va?
- Jo, sa jag.
- Du är min lille bror. Och jag måste ta hand om dig, förstår du?
- Mm. Jag är glad att du finns, Sara.


Jag vänder mig till dig
Aktuellt humör: lättad

Lördag, 16/1 2010, kl 07.30

Jag står inför ett avgrundsdjup
Jag står här nu, jag tittar ut
Jag hoppas att det finns ett slut
Jag hoppas att jag landar mjukt

Jag står inför ett svårt beslut
Jag tittar fram, och inte bak
Jag står i regnet utan tak
Jag hoppas att jag hoppar rakt

Jag saknar ord och gråter tyst
Jag önskar att jag såg ett ljus
Jag svajar vilt, som i ett rus
Jag skriker högt, du fanns ju nyss!